Rena mörkret när Dimman gick upp i rök.

Rena mörkret Lotta inleds med ett C i matte. Lotta bestämmer sig för att ägna delar av jullovet åt att plugga extra med farbror Torsten (Truddans man, vilken vi bäst känner under namnet Jesper). Han är ju lärare i matte och fysik. Det hela låter som en bra lösning, eftersom Dimman ska uppföras i faster och farbrors stad den tredje januari. Lotta får därför resan betald och kan lika gärna åka några dagar tidigare. Van som hon är att få flera saker gjorda samtidigt tänker hon även passa på att para ihop farbror Urban med en väninna till Truddan. Urban lockas till staden i dels i syfte att se Dimman och dels att hitta miljö till en ny bok. Det visar sig snart att han redan känner Anna-Lisa (Truddans väninna), varför Lotta har haft bekymmer för honom i onödan.

På nyårsaftons kväll är Lotta, kamraten Susanne, Truddan och Jesper, Urban och Anna-Lisa med flera hemma hos Lottas beundrare Mats och hans föräldrar.  Mats bor i ett medeltida hus integrerat med ett museum. Lotta och Susanne smyger obemärkt upp på vinden för att leta spöken.  När tjuvlarmet löses ut ramlar Lotta i ren förskräckelse och stukar foten, samt drar med sig en stol i fallet. När stolens karm går sönder avslöjas en skattgömma. Lotta blir intervjuad i tidningen med anledning av denna händelse.

Nu är det inte många dagar kvar tills Lotta ska stå på scenen. På bokens sista sidor gläder hon sig åt att Giggi snart kommer, men också åt Tant Bernhardinas trettondagsbal som denna gång är uppskjuten till tjugondag Knut. Raskt kastar jag mig över nästa titel Hejda dig Lotta. Jag måste få veta hur det gick med uppförandet av Dimman.

Men – här är något överhoppat. Den Lotta jag möter i första kapitlet sitter på tåget hem full av förväntan att snart få träffa såväl Giggi som familjen igen. Både Giggi och Malin skulle ju vara med i pjäsen. Malin har dessutom en bärande roll. Lottas tankar kretsar annars mest runt den stundande balen då hon ska träffa Paul. Hon drar sig till minnes rosen han gav henne när hon framfört Dimman tredje gången.

Nej, Ester. Det ska vara  den andra gången och boken det rör sig om är Platt fall Lotta. Den tredje gången väntar jag fortfarande på. Men med 48 böcker att skriva så förstår jag att du inte kan hålla reda på alla detaljer…….    

Text: Eva Nyström  

Giggi och kommentarerna,

Om man tittar noga på omslaget från " Arma, Lotta!" så är det i mitt tycke en typisk tonårtjej som avbildas. När jag tänker på Giggi så är det oftast  den här bilden som dyker upp inför min inre syn. Hon är ju en kommentarernas mästarinna som tex. i nedanstående utdrag ur " Rena cirkusen, Lotta!" Lotta och Paul har en dispyt och Paul ringer till Rönnvik, men Lotta vill inte tala med honom utan ber Giggi svara:

"-Jaså, är det du! Hej! Lotta, det är Paul!

-Jag vill inte tala med honom, sa jag.

Giggi såg lite fundersamt på mig, så vände hon sig till telefonen igen.

- Hon vill inte prata med dig, säger hon. - Varför? Ja, hur ska jag veta det? -Var det du som ringde nyss? Jaså! Ja, då sa du väl något dumt, då. - Jaså, inte! Bara förnuftiga saker. Ja, det hjälper inte. Hon står borta vid fönstret och stirrar ut. - Ja, Jag ska fråga...

- Lotta, Paul säger att om du inte kommer till telefonen så kommer han att fortsätta ringa tills du svarar.

- Hälsa honom att jag drar ur jacket.

Giggi nickade.

- Sorry, Paul, men hon säger att hon drar ur jacket, så det lönar sig inte att du ringer. - Vad vi gör om dagarna? Lite av varje! Idag har vi hittat en cirkus till exempel. Har en apa inlåst i vedbon just nu också. - Nej jag är inte galen! Jag är lika klok som alltid. - Vill du inte prata med mig mer? För all del, förlusten är ju på din sida i så fall. Ska jag hälsa till Lotta? - Säga åt henne att hon inte ska vara dum! Det vore nog inte så psykologiskt att säga henne det, men nu vet hon det ju redan i alla fall. - Ja, du får reda upp i den här röran, det har du rätt i. Hej då, Paul! "

Ja, alla Lotta-nördar - vad tänker vi om ovanstående, är vi på Giggis sida eller tycker vi synd om Paul?

Maggan Weimar

Pappa Gerhard ser en förhistorisk ödla!

”Alla stirrade på mig med häpnad – men far tog priset. Han såg på mig som om en förhistorisk ödla plötsligt tagit form och gestalt härinne i det Månssonska vardagsrummet." 

Citatet är från "Arma Lotta!" kapitel 13 "Giggi och jag sätter färg på tillvaron"                                

Och vad har Lotta gjort som får hennes pappa att reagera på detta viset? Jo, hon har färgat håret!

Visserligen blev det inte varmt kastanjebrunt som det stod på påsen, utan rött i stället, men jag blir ändå väldigt full i skratt åt pappa Gerhards reaktion, vad hade han gjort om hon kommit hem med en tatuering eller med piercad tunga som ungdomarna gör idag?

Fast det var annorlunda på 60-talet och stackars Gerhard visste inte att hon bara tonat håret, dvs. att färgen successivt tvättas bort. I samma kapitel har Gerd blekt länkar i håret, (gjort slingor), och detta upprör pappa lika mycket för han utbrister med patos: ” Hon också, och det tillåter du?” säger han sedan till mamma Lisa. Hon är dock lugn som vanligt, ” Jag var inte tillfrågad” säger hon, ”och förresten tycker inte jag det är något att bråka om”.

Lotta konstaterar att det är så bra att kvinnosidan har flest röster i familjen Månsson!

Text: Maggan Weimar

Ägget är hårdkokt men saltet saknas!

Elever har i alla tider tyckt en massa om sina lärare, men få har varit så tanklösa att de skrivit ner vad de tycker!  

Ungefär så, säger Tant Magda till Gits rektor, i ”Kaja och spökbåten”!                                       

Låt oss ta det från början, Git och Kaja är inackorderade på Tranbergska panget där Tant Magda är föreståndare. Git är ny i skolan och då hon är en mycket talangfull tecknare har hon en liten anteckningsbok, där hon dels ritar av lärarna, dels skriver små fyndiga kommentarer om dem. Kul att skriva ner sina första intryck, för att se om de stämmer lite senare på terminen, anförtror hon Kaja.  Kaja är dock övertygad om att Gits anteckningsbok med karikatyrer är rena dynamiten och hon får rätt. Ägget, lärare i historia, fattar misstankar under en lektion där Git är väldigt aktiv medan resten av klassen sover.  När han får se karikatyren av sig själv, mycket likt naturligtvis, med kommentaren ” här har vi ägget, men saltet saknas”, blir han minst sagt ursinnig!

Git kallas till rektorn tillsammans med tant Magda och Ägget yrkar på både anmärkning och sänkt uppförandebetyg. (Att sänkt uppförandebetyg är något förskräckligt är underförstått). Tant Magda lyckas dock klara Git undan med endast anmärkning efter att ha hållit ett lysande försvarstal inför rektorn och Ägget.  Dock får Git höra ett och annat av tant Magda när de lämnat rektorsexpeditionen och efteråt stapplar hon uttröttad och förgråten in på sitt och Kajas rum på Tranbergska panget.  Där har de andra flickorna ordnat med kaffe, bakelser och kanelsnurror som tröst.  De har sett att Git knappt fått ner en bit vid middagen och de vet att man blir hungrig efter sinnesrörelser.  ( Visst är det alldeles för sällan vi använder ordet sinnesrörelser nu för tiden? )       

Vad jag tycker om när Ester beskriver hur de andra flickorna tar hand om Git efter hennes nederlag.  Ingen säger ” vad var det jag sa” eller klankar på henne för att hon varit så oförsiktig. Man har empati och tar hand om, och tröstar den som trasslat till det för sig i Esters böcker.  Ännu en anledning till att hennes böcker är så älskade!

Fast, det finns en sak som jag undrar över i scenen hos rektorn.  Ägget är ”fly förbannad” men rektorn, (för övrigt kallad räkan), säger inte så mycket utan sitter bara och bläddrar i karikatyrboken med handen för munnen, menar Ester att han faktiskt skrattar? 

Och gott folk, varför tycker många av Esters karaktärer så illa om just historia?

Text: Maggan Weimar 

Knatt ger Lotta råd om teckning!

I ” Lotta är sig lik” beslutar teckningsläraren Rit-Valle att eleverna ska ha teckning utomhus.
Lotta och Giggi går ner till hamnen för att rita, dock blir det mest prat. Giggi lyckas visserligen skapa en teckning som Rit-Valle godkänner, men stackars Lotta har bara fått ihop en liten flagga.

Rit-Valle frågar sarkastiskt om det är ett kvastskaft med en disktrasa på och ger Lotta som straff att fyra dagar senare lämna in 5 teckningar. Hon får rita vad hon vill, men teckningarna skulle vara välgjorda och ha någon mening i sig.

Stackars Lotta har ingen aning om vad hon ska rita och då Knatt frågar vad hon håller på med så kan han ge råd. Han berättar att en klasskamrat till honom har fått mycket beröm för kubistiska saker i färg, fyrkanter och trianglar i en enda röra. Lotta blir väldigt uppmuntrad av detta och börjar måla abstrakt. Det går bra och hon får två av teckningar med på skolans utställning.

Hon tackar Knatt och det gör faktiskt jag med för som en ganska klent begåvad tecknerska har jag haft stor nytta av Knatt tips!

Text: Maggan Weimar

Magiskt!

 

Någon gång på sextiotalet upptäckte jag det fantastiska med att kliva in i en bokhandel. Alla de färgrika och spännande bokomslagen, känslan av att kunna välja och vraka för den slant som fanns på fickan. Pappersavdelningen med alla underbara små ting – inte var det alltid så lätt att bestämma sig.Men det som verkligen grep mig var dofterna! Det luktade papper, lite trycksvärta, blyerts och plast, kanske lite damm. Och bokmärkena, alla dessa små änglar och hästar och allt som man samlade och bytte med på skolgården, de hade sin egna alldeles speciella doft.

 

 

Än idag, när jag kliver in i vår lilla bokhandel i byn händer det att jag, fånigt sentimentalt, lyfter upp ett litet färgglatt, glänsande paket och sniffar på det. Fånigt, ja, men magiskt!

Vad jag köpte, förutom bokmärken? Lottaböcker, förstås!

Lena Fredriksson

Maj slår upp dörren till sommarens hus.

Ovanstående strof inleder en gammal vårvisa enligt Lotta. Någon som känner till denna visa? Jag tror aldrig jag har hört den. Men jag måste citera Lotta:

 ”Jag har alltid älskat de orden. De känns som en befrielse från så mycket. Det är inte bara dörren till sommarens hus som slås upp, det är många andra dörrar också. Till andra människor, till naturen, till friare och lättare klädsel, till förväntan och glad planering. Sist men inte minst – den slår upp skolans dörr.” (Toppen Lotta s.145)

Kan det uttryckas bättre än så här? Vill man ha valborgs- och majstämning så är Toppen Lotta en perfekt bok. Ändå tillbringas själva valborgsmässoaftonen hemma hos Lotta på tu man hand med bästa väninnan Giggi. Så trivsamt de verkar ha vid sitt gröna ljus, drickandes äggtoddy och lyssnandes till radio från Uppsala! Vad gör det att bägge två är lite besvikna på kärleken just nu? De har varandra. Snart ska de ta studenten och livet därute väntar, Tillsammans ska de göra sin efterlängtade Englandsresa.

Toppen Lotta innehåller också skolans vårkonsert. I samband med att tjejerna besöker den, får vi även glimtar från Gerhards och Lisas ungdomsår. Lotta inser, att hon fått sitt vemod och sin längtan från mamman. Den lite torre pappa Gerhard överraskar med att berätta om sitt och Lisas första möte. Han säger, att Lottas klädsel påminner om hur Lisa såg ut den gången. Men det fattas något! Lisas pärlhalsband som Lotta får låna. Egentligen borde det träs om, men Lotta chansar optimist som hon är. Ni vet hur historien slutar? Efter att ha lyssnat till Ack,  ja våren i ungdomsåren, I skogens djupa pelarsal, Anchors away, Griegs Till våren, samt Fruhlingsrauschen kommer (lite otippat) Chopins Regndroppspreludiet. Lotta ifrågasätter om detta stycke passar in en kväll som den här. Men OK, ett stilla vårregn kan det ju handla om. Nu blir det snarare en hagelskur. Lottas halsband går sönder och pärlornas fall mot golvet får ackompanjera pianotonerna.

Lockige Fridolf, som sitter i närheten, ser detta som det ultimata avslutet på Lottas skoltid. Han säger att det kommer att bli tomt efter henne.   

Text : Eva Nyström 

Lotta pratar med Paul i telefon och frågar sig: Vad pratar man om egentligen?

 

Lotta sitter och väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Sällen har hon läst läxorna så noga eftersom det inte finns något annat sätt att få utlopp för den nervositet hon känner. Paul ska ringa, och berätta om studentskrivningen som han genomfört eller för all del genomlidigt samma dag. 

Telefonen ringer i ett kör, men det är aldrig till Lotta. Knatts kompisar ringer, Per ringer till Gerd och Håkan ringer till Malin. När det till slut är Paul som ringer, har pappa Gerhard tröttnat rejält på alla samtal som kommit till familjen Månsson denna kväll.

 

Han tar ingen hänsyn till Lottas hyschande utan uttrycker högljutt sitt missnöje med att fråga om det är en telefonstation som han bor på samt lägger till att Lotta inte får tala för länge, eftersom han själv behöver ringa ett samtal.

Lotta försöker tysta honom med att säga att det är Paul, vilket hjälper föga, eftersom pappa då tycker att om Paul är i stan´ så kan han väl komma upp istället för hänga i telefon.

 

Som tur är dyker mamma Lisa upp, förstår snabbt vad saken gäller och tar pappa med sig därifrån. Så ska Lotta prata med Paul och hon vet inte alls vad hon ska säga, utan hon håller mest med när Paul småpratar och skojar om ditten och datten. När Paul till slut säger hej då, så är Lotta tacksam över att samtalet är över, eftersom hon bara tycker att hon fnittrat fånigt i luren. 

Stackars Lotta, hon hade varit så lycklig för att Paul skulle ringa och efteråt kände hon sig bara modstulen och utan självtillit. Men visst har nog nästan alla varit med om att försöka prata lätt och ledigt med någon som man tycker om utan att lyckas. Och framförallt då under tonårstiden. Jag tycker att i detta fall är mobiltelefonerna en välsignelse. Man kan prata någonstans där ingen hör en, och så kan man skicka sms. För man vill inte som Lotta gör, sitta i familjens hall där hela familjen kan höra hur man gör bort sig.

Om du vill läsa så är boken ” Full fart, Lotta! ” från 1965, kapitel 17 som heter just ” Vad pratar man om egentligen…?

Text: Maggan Weimar

Sången Summertime fick Kaja att gråta.

I ”Farlig kurs Kaja” går Kaja och Petter på bio för att se en film vid namn ”Porgy and Bess”.  Det är Petter som valt filmen och Kaja är inte helt till freds med hans val, eftersom hennes syster Lilian varit och sett filmen ett par dagar före och kommit hem och sett ut som ”lingonsylt” i ansiktet.

Filmen var således sorglig och både Lilian och Kaja hade en tendens att gråta på när de såg sorgliga filmer och Kaja vill ju helst se bra ut, dvs. inte rödgråten, då hon och Petter kommer ut från bion.
Kaja lipar och ser helt enkelt ut precis som lingonsylt i ansiktet, men Petter säger att hon är söt trots detta.
Jag har alltid gillat Petter, han vet vad han ska säga den grabben. Dock börjar Petter vissla på en melodi från filmen som Kaja tycker är otroligt vacker, men som hon inte vill höra på ett tag, eftersom den gör henne så ledsen.

Sången är ” Summertime”, en klassiker av George Gershwin, som nog de flesta idag har hört och känner till. Sången skrevs 1935 till operan Porgy and Bess, och jag håller med Kaja om att den är otroligt vemodig och vacker, och för mig personligen, så tänker jag alltid på Petter och Kaja när jag hör den.

Så här lyder texten:

 

Summertime,
And the livin' is easy
Fish are jumpin'
And the cotton is high

Your daddy's rich
And your mamma's good lookin'
So hush little baby
Don't you cry

One of these mornings
You're going to rise up singing
Then you'll spread your wings
And you'll take to the sky

But till that morning
There's a 'nothing can harm you
With daddy and mama standing by

George Gershwin 1935

 Text: Maggan Weimar

Susan alias adjunkt Susanne Ripp, tidernas sämsta lärare?

Alla vi som läst Lotta-böckerna av Ester Ringnér-Lundgren minns Susan, med betoning på första stavelsen. Hon kommer till Lottas skola som vikarie för Lockige Fridolf, och från första stund tycks hon avsky Lotta. Naturligtvis mår Lotta dåligt av Susans attityd, och uttryckt med moderna termer kan man säga att Susan blir ett arbetsmiljöproblem för Lotta, som ingenting kan göra förutom att hoppas på att Lockige Fridolf snart ska komma tillbaka.

Jag för min del, har alltid avskytt Susan! Hennes utomordentliga oförskämdhet mot Lotta, hon tycks liksom kunna vända alla situationer till en möjlighet att klanka ner på Lottas uppförande. Varför är man lärare när man inte tycks gilla ungdomar?

Fast å andra sidan tycks hennes oförskämda beteende inte begränsa sig till skolans värld. I Rena mörkret Lotta dyker Susan upp som kund på damklädesavdelningen på det varuhus där Lotta och Giggi arbetar som springflickor. Genom ett misstag försvinner hennes jerseydräkt från ett provrum och ja, naturligtvis är Lotta inblandad. Susan visar här prov på att vara, (som ungdomar säger i dag), en riktig ”dramaqueen”. Det reder dock upp sig och utan ett ord till tack sveper Susan iväg. (Hon borde kanske erbjudas en kurs i vett och etikett? Eller kanske kognitiv beteendeterapi för medkänsla?)

Fast ibland får Susan tji, som när hon under en aulaskrivning i engelska beskyller Lotta för att ha gömt en fusklapp i sin näsduk. Lotta har en av Pauls näsdukar med sig som maskot och varje gång hon funderar över någon svårighet, ser hon in i näsduken för att liksom hämta kraft. Susan kallar fram Lotta till podiet och ryter åt henne att lämna över det hon har i handen. Innan Lotta hinner gör något, river Susan åt sig näsduken, ( jag har ju sagt att hon saknar hyfs), skakar ut den, men det enda som möter hennes blick är ett stramt broderat P!

Fast Lotta och Susan blir faktiskt sams till slut, i ett av, i mitt tycke, Lotta-serien roligast skrivna kapitel. Läs kapitel 13 i Vilken vals Lotta om du inte minns varför Susan klamrar sig fast vid Lotta som om hon var en ” stilig livräddare vid en badstrand” och Giggi skrattar hela vägen hem från skolan!

Text: Maggan Weimar

Lenni Anderssons egen berättelse.

Mitt namn är Lenni Andersson. Poet och dramatiker med ambitioner. Ni känner mig nog som en i Lottas stora vänkrets. Ester Ringnér-Lundgren/Merri Vik placerade mig där efter viss övertalning. Hon visste mycket väl vad jag tyckte om den typen av litteratur: alldeles för tillrättalagd och inte alls i takt med tiden på 60-70-talen.

Men man måste försörja sig så jag lät mig sponsras av Wahlströms (genomkommersiella) förlag. Jag gick till en början med på att bli en figur i en, men bara en Lottabok: Bra gissat Lotta.
Då slapp jag äta nudlar ett tag i alla fall och kunde koncentrera mig på pjäsen jag just då höll på med: Dimman.
Det slumpade sig dessutom så att Mick Tronning, en yngre kompis till mig började i Lottas klass i samma veva. Som den företagsamme kille han är startade han genast teaterföreningen Araminta på deras skola, något som verkligen behövdes där. Jag fick uppföra min Dimman , en ganska djup och symbolisk sak som jag inte är säker på att ungdomarna förstod. Men både de och jag hade roligt.

Det var så jag träffade Marie-Sofie, nej jag menar Lotta. Liksom undertecknad är hon en person med bestämda åsikter. Vi kom ihop oss om ljussättningen. Lotta tyckte synd om sin syster som skulle spela Förnöjsamheten omgiven av kallt spökblått ljus. Jag kallade det för ”folkviseblått”. Omständigheterna gjorde att det blev Lotta som fick sköta ljuset. Det blev inte som jag ville ha det, men det blev bättre. Lotta säger att hon tryckte på fel knapp. Senare har jag upptäckt att det är typiskt för henne. Saker hon gör blir ofta fel, fast i slutänden blir de rätt ändå.

Jag trivdes faktiskt i Lottas värld och beslöt att bli kvar där. Lättförtjänta pengar och mycket kontakt med människor säger man inte nej till.
I gengäld tillförde jag de simpla och okomplicerade berättelserna lite kultur. Mellan Lotta och mig har alltid rått ett slags hat/kärleksförhållande.
Jag vet att jag sårade henne då jag kallade henne för ”en glad sprall”, men hon har säkert yttrat mindre positiva omdömen om mig också. Hon tycker nog att jag är arrogant. Vid ett svagt ögonblick på hennes lantställe i Rönnvik råkade jag haspla ur mig att jag hade kunnat bli kär i henne om hon inte varit så ung.

 Lotta är godhjärtad och vill att alla ska få vara med. Få höra till ett sammanhang. Likadant är det med hennes litterära ”mamma” Ester alias Merri. Pojke möter flicka och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Några av mina mer politiskt korrekta författarvänner skrattade åt att jag nedlät mig till att bli en figur i en Wahlströmsserie. De var nog bara avundsjuka. Mitt mångåriga engagemang hos Lotta gjorde ju att jag syntes och lättare fick ut mina böcker. Jag fick även framträda vid olika tillställningar. Jag säger bara: Nyårsbalen i stadshuset……….

Eftersom alla får varandra i Lottaböckerna fick även jag min Veronica. Ja, först var jag förtjust i Anneli som Lottas bror lade beslag på. Det gjorde nu ingenting. Ingen är som Veronica. Som Evert Taube skriver: ”Som en ros vaggar i vind, mjuk och lugn ska en flicka vara.” Hon var inte alls som Lotta.

Men förhållandet med denna skönhet var inte problemfritt. Jag minns då jag hade förärat henne ett porträtt på en konstutställning. Veronica reagerade inte alls som jag väntat mig. Hon tyckte det föreställde en häst!

Jag som tyckte att jag hade fångat  hennes sagolika leende och hårets blonda skimmer.  Hela hon är som en älva. Strax därefter ställde bussiga Giggi (Lottas bästis) upp som skådespelare.  I syfte att göra Veronic svartsjuk agerade jag och Giggi kärlekspar på Arnolds varuhus. Det gjorde verkan. Tack Giggi! Veronica och jag gifte oss några år senare, trots lit kontroverser om hur bröllopet skulle se ut. Hon hade en lite mer traditionell syn på det hela än jag.

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Det är premiär för min sommarrevy på Rönnviks Turisthotell med utvalda episoder ur Lottaböckerna.  I klass med Dimman är den kanske inte. Men man måste försörja sig och ge folk det som det som de vill ha. 

Lottaböckerna kanske inte är så litterärt avancerade, men de slutade lyckligt. Jag har världens underbaraste fru, Veronica.          

Text: Eva Nyström           

 

Kolla in Lockige Fridolfs strumpor!

Kolla för den delen in hela Fridolfs utstyrsel!
Var det på 60-talet vanligt att läroverks-adjunkter beställde kostymer med matchande keps i samma tyg?

För alltså, ursäkta mina hårda ord, men Fridolf måste ju helt enkelt vara färgblind! Hur skulle han annars kunna klä sig i denna grönvitrutiga kostym med tillhörande keps, komplettera klädseln med en prickig vitröd fluga, och bära väl synliga rosa och grönrandiga strumpor?

Kanske alla hans andra kläder var i tvätten?
Tänk om Paul fått syn på honom? Paul som kallade Lotta för påskkyckling då hon kombinerade grönt och gult? Vad skulle Paul har sagt att Fridolf liknade?

En julbordsdekoration kanske?

Text: Maggan Weimar

Jaså ni står här nu! Du-reformen i ett Lotta-perspektiv.

Kusinen A och jag läste våra Lotta- böcker flitigt under några år på 1970-talet. Något vi reageradepå var att Lotta inte sa ”du” till sina föräldrar utan ”mamma” och ”pappa”. Att hon som yngre tonåring blev titulerad ”ni” bland annat av Lockige Fridolfs syster Margot/”Maran” under sitt extrajobb i ”Snusbon” tyckte vi också var underligt. (”Jaså, ni står här nu!”, Rena snurren Lotta, s  75). Det kändes som om det var väldigt länge sedan trots att dessa tidiga böcker bara hade drygt tio år på nacken.

Då jag skrev krönikan På spaning efter Gerhard och Lisa Månsson (som finns publicerad på ERLs hemsida), fann jag att i Det spökar Lotta tilltalar Lotta sin mamma med ”du”. När var brytpunkten då denna förändring ägde rum? Jag har funnit att den finns mellan Ge aldrig upp Lotta och Mitt i prick Lotta. Observera att det är originalupplagorna jag har! I båda fallen från 1971. Däremot fortsätter Lotta att använda tilltalen ”tant” och ”farbror” till äldre människor, exempel vis Farbror Fredrik i Det spökar Lotta.

   Enligt Wikipedia var ”Du-reformen” förändring av språkbruket i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den populariserade det personliga pronominet andra person singular ”du” på bekostnad av tidigare vanliga former använda vid direkt tilltal som tredje person singularis (han/hon), andra person pluralis (ni) och titlar (herr/fru etc).”

I Wikipedia kan vi även läsa att reformen associeras med Medicinalstyrelsens dåvarande chef Bror Rexed som använde ordet ”du” i ett välkomsttal till personalen 1967. Men han var inte först som jag alltid har trott. D agens Nyheter hade dessförinnan successivt ändrat sitt språk, så en förändring hade varit på gång ett tag.

För att återgå till Lottas värld så växlar bruket av tilltalsord i sextiotalsböckerna. Då hon är inlagd för blindtarmsoperation i Platt fall Lotta blir hon såväl ”duad” som ”niad” av sjukvårdspersonalen.

Text: Eva Nyström

När Lotta strax för jul ringer hem och berättar att hon fått anställning på stora varuhuset så utväxlas följande ord mellan Lotta och hennes pappa: 

” – Anställning som vad? Frågade pappa, som tog emot samtalet hemma hos mig. Som springpojke eller som verkställande direktör? 
 – Verkställande direktör, förstås, sa jag. Sitter i en djup fåtölj med fötterna på borden och röker cigarr.
– Jaså, sa pappa. Ja, välkommen hem då, när firman gått i konkurs. För det gör den ovillkorligen med dig som chef, det hör jag."

 En typisk pappa Månsson kommentar, fylld av ironi, men Lotta var omedelbart med i dialogen.  

 
Det finns mycket ironi i Lotta-böckerna och jag är ett levande exempel på att barn inte förstår ironi förrän i 10-årsåldern, i början förstod jag inget alls för att plötsligt en dag i fjärde klass förstå precis.

 Jag antar att det var kvinnor som Ester och män som Gerhard som såg till att den ” ironiska generationen” såg dagens ljus.

 
Heja  Ester och pappa Gerhard!!!!!

 
Text: Maggan Weimar

Omslaget till Bra gissat, Lotta! - fjärde gången gillt!

Först nämnde jag detta omslag på en -nu nerlagd -Lottasida och därefter har blogginlägget varit publicerat två gånger. Nu senast fick jag en kommentar av Anne – Marie (tack!). Vad är det nu som Lotta tappar? Som vi har konstaterat så är det lösa blad med bilder ur ”Dimman”, trots att det i texten talas om en bok med engelska sånger. Men som Anne – Marie påpekar så händer det vid ett annat tillfälle att pappersmodeller av klänningar faller ur en bok.  Denna episod hittar vi i Lotta är sig lik. Inför Faster Truddans bröllop ska Tant Ellida sy en klänning åt blivande tärnan Lotta. För att få inspiration har Lotta klippt modebilder ur tidningar som hon förvarar i sin atlas. Geografilärarinnan Almas lektion gästas denna dag av två lärarkandidater, till råga på allt kusiner med Gunnel. (Just det, den Gunnel som är det största hotet ifråga om Jonas.)  Eftersom Lotta tycker illa om geografi låtsas hon vara förkyld. Hon har en näsduk beredd för att kunna ”snyta sig” om hon skulle få en fråga som är omöjlig att svara på. Så nyser Lotta plötsligt på riktigt i ett anfall av dammallergi. Alma tycker att det är lika bra att hon går hem. Lotta är inte sen att haka på. När hon reser sig och samlar ihop sina böcker tappar hon atlasen, vilken far rakt emot katedern. Alla trettio (!) klänningsbilderna flyger ut   över Jonas som sitter i bänken framför Lotta. Alma, klasskamraterna och lärarkandidaterna hjälps åt att samla ihop dem. Till slut återstår det bara ”en dröm i rosenröd chiffong” (Lotta är sig lik, s. 46) fastnaglad på Jonas kärva blå tweedkavaj. Färgerna matchar så bra att Lotta inte ”nänns” ta bort den. Eftersom han inte visat någon som helst reaktion tycker hon att klänningsurklippet kan få sitta kvar. Tyvärr plockar en av lärarkandidaterna bort den från Jonas och ger den till Lotta.

Tydligen har illustratören Heidi gjort en mix av dessa två händelser i Bra gissat Lottas omslagsbild. Jag undrar om det är medvetet eller inte.  Lyckan/Christel är iförd ”en dröm av rosenfärgad tyll”  (Bra gissat Lotta, s.78).

Text: Eva Nyström

Flickorna på ettans buss önskar en äggande Glad Påsk!

Lördag före påsk. Jag skyndar till bussen. Ska in till stan´ för att handla påskmat och lämna in Kurirens ”Äggjakten”. Passerar trädgårdar där buskarnas fjädrar i lysande färger tävlar med solens strålar om att utplåna de sista resterna av vinter. Det är samma förväntan i luften som alltid vid den här årstiden. Från busskuren hörs det uppsluppna fnittrande som bara fjortonåriga flickor kan åstadkomma. Jag hinner i sista stund fram när bussen kommer. De två flickorna kliver på först och den med mörkast hår tappar sin halmhatt. Jag fångar upp den i fallet. På hatten är en stor tupp fastsatt och det hänger påskägg i glada färger från brättet. Den andra tjejen, som är blondin, fastnar i dörren med sin prickiga 50-talskjol. Hon har en strut på huvudet med påskris i toppen och hål klippta för ögonen. Jag frågar om de ska på maskerad? Nej visst, det är ju Kurirens hattparad. Man kan vinna en resa till Köpenhamn för två. Jag önskar dem lycka till.

Vi sätter fart mot stan` och tjejerna diskuterar sina planer för påsklovet. Brunetten ska vara tärna på sin fasters bröllop och extra spännande är att en viss Mattias finns i fasterns stad. Kompisen frågar då om det är slut med klasskamraten Jocke , som  hon varit på bio med några gånger. I samma stund inträffar det fasansfulla att Jocke går förbi utanför bussfönstret tillsammans med Gunilla i deras klass. Snart är vi framme och alla stiger av. På torget samlas människor i den ena kreationen mer fantasifull än den andra. Nästa år kanske jag själv skulle ställa upp? Nu får jag nöja mig med ”Äggjakten”. Betydligt lugnare att sitta hemma och leta upp påskägg i annonser.  Man vinner förstås vara en bukett tulpaner eller ett ägg fyllt med godis. Men…….

Jag minns en påsk då jag vunnit en resa till Höge turistgård i Dalarna.  På tåget upp fick jag sällskap

med Ingrid och Maria från Norrköping som skulle till samma ställe. De var i tjugoårsåldern och bästa vänner sedan barndomen. Turistgården låg så vackert vid Siljans strand, men det blåste kallt och jag saknade min yllehalsduk som jag lämnat hemma då våren redan hade kommit hit till Sörmland. Maria och Ingrid hade lite otur och fick bo i en stuga en bit bort från gården. Nästa dag berättade de att de blivit skrämda av en uggla och en älg under natten. Vi satt i entré hallen vid den stora dalahästen och skrev vykort. Maria skrev visst till alla människor hon kände; allt från gamla lärare i gymnasiet till pappans chef. Så kom husmor och undrade om de bägge unga tjejerna ville vara påskkäringar vid påskdagens frukost och dela ut ägg. Påskdagens frukost kom och ett litet missöde uppstod. Maria hade fått råa ägg i sin korg och råkade krocka med en man. Ni kan ana vad som hände! Men hon tog det med en klackspark! Ingrid skrattade och sa att allt var som det brukade vara när Maria var i farten.

I år blir det påsk på hemmaplan. Jag slänger ner kuvertet med ”Äggjakten” i Kurirens inkast och går över torget mot Hemköp. Längs gågatan ser jag påskparaden sätta sig i rörelse. Måndag morgon.  Jag slår upp Kuriren. Vilka är på framsidan om inte flickorna från ettans buss! “Hattparadens glada vinnare – Sofia Magnusson, 14, och Ninni Syrén, 14”.   

Text: Eva Nyström

 

     

Pauls allra första näsduk som fann ett hem i Lottas byrålåda.

Första gången Lotta gråter så att Paul måste låna henne sin näsduk är i ” Se dig för, Lotta!”.

Paul bor på panget tillsammans med sin mamma och på panget bor också en klasskamrat till Paul, en väldigt söt flicka som Lotta ser Paul dansa med på en av pangets danskvällar. Lotta misstolkar situationen och tror att det är Pauls flickvän eller i alla fall att det finns ett tycke dem emellan.Det är i slutet av sommaren och Lotta och Giggi håller på att städa ur stugan och göra fint och rent inför vintern. När de är klara tvättar Lotta håret och sätter sig med slutna ögon i solen.

När hon öppnar ögonen i tron att det är Giggi som kommit tillbaka från ett ärende, står Paul och den söta flickan framför henne. Naturligtvis blir hon jättearg och känner sig löjlig och fånig. Situationen blir aningen knepig och Paul och flickan går strax. Men Paul kommer tillbaka, och med sig har han en chokladask. Han ber om ursäkt för, ja vad vet han inte riktigt, men eftersom Lotta blev så arg så antar han att han gjort något. 

Han berättar för Lotta att flickan och han bara är klasskamrater och att han ville presentera Lotta för henne, Lotta som han beskrivit som ” Kul, glad och söt ”. Lotta tror inte sina öron,  att Paul beskrivit henne på detta sätt för sin klasskamrat och då hon tidigare på dagen trott att hon startat en skogsbrand och därför är extra känslig, hon börja gråta.
Men Paul ger henne den allra första näsduken så att hon kan torka sina tårar.
Så här lyder texten i kapitel 17 ”Alldeles, alldeles oväntat…”

 

”Och jag tänkte, att om man får låna en näsduk, så hör det till vanligt hyfs, att man lämnar igen den tvättad och struken. Men den här skulle inte lämnas igen. Paul fick ursäkta det! Jag skulle behålla den för mig själv. Underst i en byrålåda. Och ibland, när allting var trist och motigt så skulle jag ta fram den och tänka på, hur rar Paul sett ut, när han räckte mig den.”

Text: Maggan Weimar

Omslaget till Bra gissat Lotta – Vad är det hon tappar egentligen?

Jag vet att jag har skrivit detta tidigare!
Men: det blev en verklig uppenbarelse för mig när jag plötsligt såg det!
Lotta faller handlöst in i musiksalen med dörrhandtaget i ena handen. Malins Håkan och två andra killar sitter och skrattar för fullt. Omkring Lotta ligger färggranna bilder, långt ifrån den engelska sångbok som vikarien Susan skickade med henne.
Vad de föreställer? Jo, visst är det scener ur Dimman.
Från vänster har vi riddaren Håkan flankerad av Förnöjsamheten Malin klädd i säckväv med en gyllene tråd i, samt Lyckan Christel i rosenrött. På nästa bild syns den svartklädda budbäraren Lotta betraktandes blombuketten hon fått av Farbror Urban.
Sist men inte minst : ”En blek, gänglig, ung man med rakt framåtkammat rött hår och glest, rött skägg” (Bra gissat Lotta s.49)  Vad roligt att Lenni fick vara med på ett omslag!

Och vilken fyndig idé av illustratören Heidi Lindgren att sammanfatta bokens innehåll så här.

 Nu är jag nyfiken. Är det bara jag som behövde 35 år på mig för att upptäcka allt detta?

Text: Eva Nyström

Medlemsintervju med Therese.

 

När blev du medlem i sällskapet?
År 2008
Hur hörde du talas om det?
Tror det var via mamma som hade läst om sällskapet i en veckotidning.

Varför gick du med?
Mamma ville gå med och tyckte jag skulle göra det samtidigt eftersom jag också hade läst Lottaböckerna. Jag har inte ångrat mig. :)

Vilken var den första Lotta-bok du läste?
Minns inte men mamma hade allihop så jag skulle tro att det var Det är Lotta förstås.

Har du läst några andra böcker av Ester?
Ja, men först efter att jag blev medlem i sällskapet och upptäckte att hon hade skrivit fler böcker. Jag har bland annat läst Kaja, Kri och en del solister.

Vad tycker du om Paul?
Nu som vuxen tycker jag att han är ganska tråkig och att han nog behöver en sådan som Lotta i sitt liv.

Vilka är dina favoritkaraktärer? Varför? 
Jag har alltid tyckt om Giggi, jag hade nog lättare att identifiera mig med henne än med Lotta. Dessutom tycker jag att Gerd har fått för lite plats i böckerna, jämfört med Malin. Jag hade gärna lärt känna Gerd lite mer. Men om jag får tänka lite mer kan jag nog rada upp flera favoriter.

Vilken bok är roligast? Varför?
Oj vad svårt, alla är ju roliga. Jag tycker nog de tidigare Lottaböckerna är roligast att läsa. En sak jag tycker om med böckerna är att man ser hur samhället förändras och hur olika det sett ut under de årtionden som Ester skrev Lottaböckerna. Man blir allmänbildad!

Vilken speciellt incident i en Lotta-bok har etsat sig fast? Varför? 
Oj igen, det händer ju saker hela tiden. Men tex den gången Lotta blir utskälld för att hon såg ovårdad ut (kan det vara i Skärp dig Lotta?), när hon istället för klänning har skjorta och piratbyxor. Det har fastnat eftersom det känns väldigt tidstypiskt och jag känner igen mig mer i piratbyxe-Lotta. :)

Vad skulle du vilja fråga Ester om?
Jag har inte tänkt så mycket på det... Kanske om hon någonsin funderade på uppdelningen pojk-/flickböcker och vad hon tyckte om att dela upp efter kön. Även idag frågar vuxna efter böcker som passar killar respektive tjejer.

 Har du läst om någon Esterbok nyligen?
Ibland läser jag om en Lottabok när jag känner mig lite låg och vill ha något lättsamt. Annars läser jag någon av hennes andra böcker som jag inte läst tidigare. Jag vill gärna få ihop en samling med alla hennes böcker.

Var och hur förvarar du dina Esterböcker?
I en särskild hylla i sovrummet.

Vad har du för bokfavoriter som vuxen?
Jag läser gärna framtidsskildringar/dystopier och fantasy, främst ungdomsböcker. Känns ganska olikt det Ester skrivit men jag är allätare. :)

 Stort tack för intervjun Therese!

 

Publicerat av Maggan Weimar