tisdag 28 april 2015

Lenni Anderssons egen berättelse.

Mitt namn är Lenni Andersson. Poet och dramatiker med ambitioner. Ni känner mig nog som en i Lottas stora vänkrets. Ester Ringnér-Lundgren/Merri Vik placerade mig där efter viss övertalning. Hon visste mycket väl vad jag tyckte om den typen av litteratur: alldeles för tillrättalagd och inte alls i takt med tiden på 60-70-talen.

Men man måste försörja sig så jag lät mig sponsras av Wahlströms (genomkommersiella) förlag. Jag gick till en början med på att bli en figur i en, men bara en Lottabok: Bra gissat Lotta.
Då slapp jag äta nudlar ett tag i alla fall och kunde koncentrera mig på pjäsen jag just då höll på med: Dimman.
Det slumpade sig dessutom så att Mick Tronning, en yngre kompis till mig började i Lottas klass i samma veva. Som den företagsamme kille han är startade han genast teaterföreningen Araminta på deras skola, något som verkligen behövdes där. Jag fick uppföra min Dimman , en ganska djup och symbolisk sak som jag inte är säker på att ungdomarna förstod. Men både de och jag hade roligt.

Det var så jag träffade Marie-Sofie, nej jag menar Lotta. Liksom undertecknad är hon en person med bestämda åsikter. Vi kom ihop oss om ljussättningen. Lotta tyckte synd om sin syster som skulle spela Förnöjsamheten omgiven av kallt spökblått ljus. Jag kallade det för ”folkviseblått”. Omständigheterna gjorde att det blev Lotta som fick sköta ljuset. Det blev inte som jag ville ha det, men det blev bättre. Lotta säger att hon tryckte på fel knapp. Senare har jag upptäckt att det är typiskt för henne. Saker hon gör blir ofta fel, fast i slutänden blir de rätt ändå.

Jag trivdes faktiskt i Lottas värld och beslöt att bli kvar där. Lättförtjänta pengar och mycket kontakt med människor säger man inte nej till.
I gengäld tillförde jag de simpla och okomplicerade berättelserna lite kultur. Mellan Lotta och mig har alltid rått ett slags hat/kärleksförhållande.
Jag vet att jag sårade henne då jag kallade henne för ”en glad sprall”, men hon har säkert yttrat mindre positiva omdömen om mig också. Hon tycker nog att jag är arrogant. Vid ett svagt ögonblick på hennes lantställe i Rönnvik råkade jag haspla ur mig att jag hade kunnat bli kär i henne om hon inte varit så ung.

 Lotta är godhjärtad och vill att alla ska få vara med. Få höra till ett sammanhang. Likadant är det med hennes litterära ”mamma” Ester alias Merri. Pojke möter flicka och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Några av mina mer politiskt korrekta författarvänner skrattade åt att jag nedlät mig till att bli en figur i en Wahlströmsserie. De var nog bara avundsjuka. Mitt mångåriga engagemang hos Lotta gjorde ju att jag syntes och lättare fick ut mina böcker. Jag fick även framträda vid olika tillställningar. Jag säger bara: Nyårsbalen i stadshuset……….

Eftersom alla får varandra i Lottaböckerna fick även jag min Veronica. Ja, först var jag förtjust i Anneli som Lottas bror lade beslag på. Det gjorde nu ingenting. Ingen är som Veronica. Som Evert Taube skriver: ”Som en ros vaggar i vind, mjuk och lugn ska en flicka vara.” Hon var inte alls som Lotta.

Men förhållandet med denna skönhet var inte problemfritt. Jag minns då jag hade förärat henne ett porträtt på en konstutställning. Veronica reagerade inte alls som jag väntat mig. Hon tyckte det föreställde en häst!

Jag som tyckte att jag hade fångat  hennes sagolika leende och hårets blonda skimmer.  Hela hon är som en älva. Strax därefter ställde bussiga Giggi (Lottas bästis) upp som skådespelare.  I syfte att göra Veronic svartsjuk agerade jag och Giggi kärlekspar på Arnolds varuhus. Det gjorde verkan. Tack Giggi! Veronica och jag gifte oss några år senare, trots lit kontroverser om hur bröllopet skulle se ut. Hon hade en lite mer traditionell syn på det hela än jag.

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Det är premiär för min sommarrevy på Rönnviks Turisthotell med utvalda episoder ur Lottaböckerna.  I klass med Dimman är den kanske inte. Men man måste försörja sig och ge folk det som det som de vill ha. 

Lottaböckerna kanske inte är så litterärt avancerade, men de slutade lyckligt. Jag har världens underbaraste fru, Veronica.          

Text: Eva Nyström           
 

4 kommentarer:

Nyfiken sa...

Lenni! Har funderat många gånger på hur du kände Oskar. När han gick där på vägen så visste du direkt att det var han, bara att se honom bakifrån på långt håll.

Anonym sa...

vi hade varit kära i samma tjej en gång. men hon brydde sig inte om någon av oss.

Maggan W sa...

Taskigt för er båda :-)

Annica sa...

Gjorde inte Lenni och Oskar militärtjänst tillsammans om jag inte minns fel? Giggis och Oskars romans blev nog inte så lång. Speciellt mycket om Oskar och vad som hände med honom får vi inte heller veta.