En mycket sorglig historia

 

Bernhardina Ryd, den samlande medelpunkten i den stora släkten, började bli gammal. Hennes ben hade länge varit onda, men det goda humöret med glimten i ögat fanns fortfarande kvar. Under många år hade hon bott tillsammans med sin trogna kamrat Augusta. De båda damerna hade känt varandra sedan Bernhardina anställt henne som hjälp i hushållet på den tiden då det fanns ”tjänare”. Eftersom hon därför aldrig fick någon egen familj kunde hon ägna sig med full energi åt sin matmors barn, barnbarn och senare barnbarns barn. Och på ålderns höst fortsatte de att dela hushåll som goda vänner.

 Lotta och Paul kom ofta och hälsade på när Henrik och Liselott var små. Barnen tyckte om att springa runt i den stora våningen och leka tittut. Med fasa drog föräldrarna efter andan när någon dyrbar kristallvas hotade att ramla i golvet. Tant Bernhardina tittade bara på barnens framfart och tyckte det var skönt med lite ljud i den annars så tysta tillvaron.

 En morgon förändrades livet. Augusta fanns inte i köket på morgonen. Aldrig under de sextiofem år som de känt varandra hade väl det hänt. Bernhardina knackade försiktigt på Augustas sovrumsdörr och gläntade på dörren när hon inte hörde något ljud inifrån. Som hon redan anat och nu kunde konstatera, Augustas liv hade flytt under natten.

På mycket matta ben stapplade Bernhardina fram till en karmstol. Där blev hon sittande medan hon försökte samla så pass mycket kraft att hon skulle orka ringa efter hjälp. Hon hörde telefonen ringa, men orkade inte resa sig för att svara. Det ringde flera gånger under förmiddagen, men Bernhardina var chockad och apatisk och satt fortfarande kvar i Augustas rum.

 Paul hade alltid tyckt så mycket om sin farmor och eftersom han sedan många år bodde i samma stad hade han känt ett extra ansvar att se till att hon och även Augusta hade det bra. Den här dagen hade han som vanligt ringt för att fråga hur de mådde. När han inte fick något svar hade han lämnat sitt jobb och åkt så fort han kunde för att själv ta reda på vad som hade hänt.

 Han fann sin farmor i Augustas rum. Först lade han inte ens märke till den döda kroppen i sängen. Blicken var fäst vid den gamla avsvimmade farmodern. Hon såg så blek och tunn ut i sin ljust syrenlila morgonrock.

- Farmor lilla! Paul föll ned på knä och tog båda hennes händer och försökte massera in lite värme i dem.

Sakta öppnade Bernhardina ögonen och tittade upp.

- Augusta, sa hon med en suck och blicken sökte sig mot sängen..

Paul vände på huvudet.

- Oh nej! Så trevade han i fickan och tog fram sin telefon. Ringde 112 och bad om hjälp.

 Paul ringde till Lotta och så skonsamt som möjligt försökte han berätta vad som hänt. Det var inte lätt. Ingen av dem hade någonsin tidigare konfronterats med döden på så nära håll.

Jourläkaren kom nästan samtidigt som ambulansen. Konstaterade dödsfallet och påpekade att nu var det en begravningsbyrå som skulle köra den döda till bårhuset. Men det kunde vänta några timmar det var viktigare att den andra gamla damen kom under vård.

Paul följde med till sjukhuset. Även Lotta kom till akutmottagningen strax efter. Blek men samlad närmade hon sig båren där Bernhardina låg under en ljusblå filt. Lite tafatt nuddade hon den bleka kinden medan hon hjälplöst sökte Pauls blick genom tårarna.

Unga sjuksköterskor i blå dressar ilade som myror i de långa korridorerna. Någon tog prov på Bernhardina, sa några vänliga ord och gick igen. Hur länge det skulle dröja innan doktorn kom? Nej tyvärr det kan vi inte säga än, men det dröjer nog inte så länge. Och så äntligen kom han, en snabb undersökning, gav beskedet ”vi lägger in henne”.

Patienten lyftes över till en riktig säng, som en ny blåklädd person kom med. Sedan gick hon otroligt fort, trots att hon sköt en stor säng framför sig, genom nya korridorer och hissar till en vårdavdelning. Lotta och Paul hade svårt att hänga med och kom lätt andfådda  småspringande efter.

Avd 23, nu är vi framme. Skall bara fråga vilket rum. Ny personal hälsade vänligt och sa välkomna. Rum 5, var så goda.

Bernhardina verkade sova, märkte inte så mycket av uppståndelsen. Men hon hörde. Orkade inte prata, bara blunda, känna hur krafterna lämnade henne. 

Hon blev inte starkare utan avled efter någon vecka i sviterna av den chock hon fått.

Text: Anne Marie Åslund

Susan alias adjunkt Susanne Ripp, tidernas sämsta lärare?

Alla vi som läst Lotta-böckerna av Ester Ringnér-Lundgren minns Susan, med betoning på första stavelsen. Hon kommer till Lottas skola som vikarie för Lockige Fridolf, och från första stund tycks hon avsky Lotta. Naturligtvis mår Lotta dåligt av Susans attityd, och uttryckt med moderna termer kan man säga att Susan blir ett arbetsmiljöproblem för Lotta, som ingenting kan göra förutom att hoppas på att Lockige Fridolf snart ska komma tillbaka.

Jag för min del, har alltid avskytt Susan! Hennes utomordentliga oförskämdhet mot Lotta, hon tycks liksom kunna vända alla situationer till en möjlighet att klanka ner på Lottas uppförande. Varför är man lärare när man inte tycks gilla ungdomar?

Fast å andra sidan tycks hennes oförskämda beteende inte begränsa sig till skolans värld. I Rena mörkret Lotta dyker Susan upp som kund på damklädesavdelningen på det varuhus där Lotta och Giggi arbetar som springflickor. Genom ett misstag försvinner hennes jerseydräkt från ett provrum och ja, naturligtvis är Lotta inblandad. Susan visar här prov på att vara, (som ungdomar säger i dag), en riktig ”dramaqueen”. Det reder dock upp sig och utan ett ord till tack sveper Susan iväg. (Hon borde kanske erbjudas en kurs i vett och etikett? Eller kanske kognitiv beteendeterapi för medkänsla?)

Fast ibland får Susan tji, som när hon under en aulaskrivning i engelska beskyller Lotta för att ha gömt en fusklapp i sin näsduk. Lotta har en av Pauls näsdukar med sig som maskot och varje gång hon funderar över någon svårighet, ser hon in i näsduken för att liksom hämta kraft. Susan kallar fram Lotta till podiet och ryter åt henne att lämna över det hon har i handen. Innan Lotta hinner gör något, river Susan åt sig näsduken, ( jag har ju sagt att hon saknar hyfs), skakar ut den, men det enda som möter hennes blick är ett stramt broderat P!

Fast Lotta och Susan blir faktiskt sams till slut, i ett av, i mitt tycke, Lotta-serien roligast skrivna kapitel. Läs kapitel 13 i Vilken vals Lotta om du inte minns varför Susan klamrar sig fast vid Lotta som om hon var en ” stilig livräddare vid en badstrand” och Giggi skrattar hela vägen hem från skolan!

Text: Maggan Weimar

Lenni Anderssons egen berättelse.

Mitt namn är Lenni Andersson. Poet och dramatiker med ambitioner. Ni känner mig nog som en i Lottas stora vänkrets. Ester Ringnér-Lundgren/Merri Vik placerade mig där efter viss övertalning. Hon visste mycket väl vad jag tyckte om den typen av litteratur: alldeles för tillrättalagd och inte alls i takt med tiden på 60-70-talen.

Men man måste försörja sig så jag lät mig sponsras av Wahlströms (genomkommersiella) förlag. Jag gick till en början med på att bli en figur i en, men bara en Lottabok: Bra gissat Lotta.
Då slapp jag äta nudlar ett tag i alla fall och kunde koncentrera mig på pjäsen jag just då höll på med: Dimman.
Det slumpade sig dessutom så att Mick Tronning, en yngre kompis till mig började i Lottas klass i samma veva. Som den företagsamme kille han är startade han genast teaterföreningen Araminta på deras skola, något som verkligen behövdes där. Jag fick uppföra min Dimman , en ganska djup och symbolisk sak som jag inte är säker på att ungdomarna förstod. Men både de och jag hade roligt.

Det var så jag träffade Marie-Sofie, nej jag menar Lotta. Liksom undertecknad är hon en person med bestämda åsikter. Vi kom ihop oss om ljussättningen. Lotta tyckte synd om sin syster som skulle spela Förnöjsamheten omgiven av kallt spökblått ljus. Jag kallade det för ”folkviseblått”. Omständigheterna gjorde att det blev Lotta som fick sköta ljuset. Det blev inte som jag ville ha det, men det blev bättre. Lotta säger att hon tryckte på fel knapp. Senare har jag upptäckt att det är typiskt för henne. Saker hon gör blir ofta fel, fast i slutänden blir de rätt ändå.

Jag trivdes faktiskt i Lottas värld och beslöt att bli kvar där. Lättförtjänta pengar och mycket kontakt med människor säger man inte nej till.
I gengäld tillförde jag de simpla och okomplicerade berättelserna lite kultur. Mellan Lotta och mig har alltid rått ett slags hat/kärleksförhållande.
Jag vet att jag sårade henne då jag kallade henne för ”en glad sprall”, men hon har säkert yttrat mindre positiva omdömen om mig också. Hon tycker nog att jag är arrogant. Vid ett svagt ögonblick på hennes lantställe i Rönnvik råkade jag haspla ur mig att jag hade kunnat bli kär i henne om hon inte varit så ung.

 Lotta är godhjärtad och vill att alla ska få vara med. Få höra till ett sammanhang. Likadant är det med hennes litterära ”mamma” Ester alias Merri. Pojke möter flicka och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Några av mina mer politiskt korrekta författarvänner skrattade åt att jag nedlät mig till att bli en figur i en Wahlströmsserie. De var nog bara avundsjuka. Mitt mångåriga engagemang hos Lotta gjorde ju att jag syntes och lättare fick ut mina böcker. Jag fick även framträda vid olika tillställningar. Jag säger bara: Nyårsbalen i stadshuset……….

Eftersom alla får varandra i Lottaböckerna fick även jag min Veronica. Ja, först var jag förtjust i Anneli som Lottas bror lade beslag på. Det gjorde nu ingenting. Ingen är som Veronica. Som Evert Taube skriver: ”Som en ros vaggar i vind, mjuk och lugn ska en flicka vara.” Hon var inte alls som Lotta.

Men förhållandet med denna skönhet var inte problemfritt. Jag minns då jag hade förärat henne ett porträtt på en konstutställning. Veronica reagerade inte alls som jag väntat mig. Hon tyckte det föreställde en häst!

Jag som tyckte att jag hade fångat  hennes sagolika leende och hårets blonda skimmer.  Hela hon är som en älva. Strax därefter ställde bussiga Giggi (Lottas bästis) upp som skådespelare.  I syfte att göra Veronic svartsjuk agerade jag och Giggi kärlekspar på Arnolds varuhus. Det gjorde verkan. Tack Giggi! Veronica och jag gifte oss några år senare, trots lit kontroverser om hur bröllopet skulle se ut. Hon hade en lite mer traditionell syn på det hela än jag.

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Det är premiär för min sommarrevy på Rönnviks Turisthotell med utvalda episoder ur Lottaböckerna.  I klass med Dimman är den kanske inte. Men man måste försörja sig och ge folk det som det som de vill ha. 

Lottaböckerna kanske inte är så litterärt avancerade, men de slutade lyckligt. Jag har världens underbaraste fru, Veronica.          

Text: Eva Nyström           

 

Kolla in Lockige Fridolfs strumpor!

Kolla för den delen in hela Fridolfs utstyrsel!
Var det på 60-talet vanligt att läroverks-adjunkter beställde kostymer med matchande keps i samma tyg?

För alltså, ursäkta mina hårda ord, men Fridolf måste ju helt enkelt vara färgblind! Hur skulle han annars kunna klä sig i denna grönvitrutiga kostym med tillhörande keps, komplettera klädseln med en prickig vitröd fluga, och bära väl synliga rosa och grönrandiga strumpor?

Kanske alla hans andra kläder var i tvätten?
Tänk om Paul fått syn på honom? Paul som kallade Lotta för påskkyckling då hon kombinerade grönt och gult? Vad skulle Paul har sagt att Fridolf liknade?

En julbordsdekoration kanske?

Text: Maggan Weimar

Efter nästan fyra år slutar jag som bloggredaktör för Ester-bloggen.

Men bloggen upphör inte, jag vet att styrelsen har nya planer och nya bloggredaktörer på gång. Jag slutar dock inte riktigt än, under mina sista veckor kommer jag att bjuda på en kavalkad av lite äldre inlägg.
Hoppas ni gillar och hänger på!

Hälsningar

Maggan Weimar vars Ester-favorit alltid kommer av vara:

Jaså ni står här nu! Du-reformen i ett Lotta-perspektiv.

Kusinen A och jag läste våra Lotta- böcker flitigt under några år på 1970-talet. Något vi reageradepå var att Lotta inte sa ”du” till sina föräldrar utan ”mamma” och ”pappa”. Att hon som yngre tonåring blev titulerad ”ni” bland annat av Lockige Fridolfs syster Margot/”Maran” under sitt extrajobb i ”Snusbon” tyckte vi också var underligt. (”Jaså, ni står här nu!”, Rena snurren Lotta, s  75). Det kändes som om det var väldigt länge sedan trots att dessa tidiga böcker bara hade drygt tio år på nacken.

Då jag skrev krönikan På spaning efter Gerhard och Lisa Månsson (som finns publicerad på ERLs hemsida), fann jag att i Det spökar Lotta tilltalar Lotta sin mamma med ”du”. När var brytpunkten då denna förändring ägde rum? Jag har funnit att den finns mellan Ge aldrig upp Lotta och Mitt i prick Lotta. Observera att det är originalupplagorna jag har! I båda fallen från 1971. Däremot fortsätter Lotta att använda tilltalen ”tant” och ”farbror” till äldre människor, exempel vis Farbror Fredrik i Det spökar Lotta.

   Enligt Wikipedia var ”Du-reformen” förändring av språkbruket i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den populariserade det personliga pronominet andra person singular ”du” på bekostnad av tidigare vanliga former använda vid direkt tilltal som tredje person singularis (han/hon), andra person pluralis (ni) och titlar (herr/fru etc).”

I Wikipedia kan vi även läsa att reformen associeras med Medicinalstyrelsens dåvarande chef Bror Rexed som använde ordet ”du” i ett välkomsttal till personalen 1967. Men han var inte först som jag alltid har trott. D agens Nyheter hade dessförinnan successivt ändrat sitt språk, så en förändring hade varit på gång ett tag.

För att återgå till Lottas värld så växlar bruket av tilltalsord i sextiotalsböckerna. Då hon är inlagd för blindtarmsoperation i Platt fall Lotta blir hon såväl ”duad” som ”niad” av sjukvårdspersonalen.

Text: Eva Nyström

Medlemsintervju med Lotta Månsson - Lottas namne, vi är många som är avundsjuka på hennes namn!

När blev du medlem i sällskapet? 
I februari 2011.

Hur hörde du talas om det?     
Jag fick hem alla mina Lotta-böcker från mamma, och började läsa dem igen. Av någon anledning fick jag för mig att googla på böckerna, och hittade då en hemsida med massa information. Jag har för mig att den länkade till sällskapet.

Varför gick du med?
Jag trodde jag var ensam om att ha läst de här böckerna.  När jag var yngre fick jag ibland höra av okunniga vuxna, att det var skräplitteratur. Något inom mig sa att det var fel.  Det var underbart att träffa likasinnade som haft samma behållning av böckerna, en bekräftelse.

Vilken var den första Lotta-bok du läste?  
 Jag började läsa tidigt, och slukade allt hemma i bokhyllan. Min 14 år äldre syster hade 6 -7 Lottaböcker, jag älskade dem och tror att jag läste dem i rätt följd. Så det borde vara ”Det är Lotta, förstås!” Men den jag läst överlägset flest gånger är ”Fara på taket, Lotta”. Den var SÅ spännande, men jag funderade en del på varför den var så annorlunda jämfört med de andra Lotta-böckerna.

Har du läst några andra böcker av Ester? 
Den enda jag minns från när jag var liten är ”Trollslottet”. Jag gjorde inte kopplingen till Lotta, men älskade den. Sedan jag gick med i Sällskapet har jag läst flera, och köper upp dem på loppisar om jag trillar på dem. Det är roligt att se hur vissa drag är sig lika mellan böckerna.

Vad tycker du om Paul?   
Hahaha, bra fråga! Jag tyckte namnet var snyggt … uttalas ”Paul”, inte ”Pål” för mig. Han verkade så snygg och stilig och jag led med Lotta när hon trillade på torget i ”Platt fall”.   Nu när jag läser igenom böckerna blir jag mest arg på honom, speciellt i de nyare delarna. Han passar inte Lotta, tycker jag. Hon blir för återhållsam i hans sällskap, han balanserar inte henne på rätt sätt. Han lägger band på hennes personlighet.

Vilka är dina favoritkaraktärer? Varför?
Svår fråga … Lotta förstås, alltid Lotta. Mest på grund av hennes vemod och romantiska sida.  Och alla lärare med sina underbara smeknamn!

Vilken bok är roligast? Varför?
”Hejda dej, Lotta!” ligger bra till. Anledningen är den fantastiska episoden med Pantrarnas konsert! När Lotta brakar fram som en apa i djungeln på jakt efter gitarren… obetalbart! Jag skrattar så jag tjuter åt alla fantastiska ordväxlingar och formuleringar.

 Vilken speciellt incident i en Lotta-bok har etsat sig fast? Varför?
Pantrarnas konsert, för att det är så kul. När Lotta möter Paul på stationen eller när de står i parken och det snöar, för att det är så romantiskt. När Lotta trillar på torget, eller öppnar dörren utan att veta att det är Paul som står där, för att det är så pinsamt. Men mest är det nog ord, citat och stämningar som fastnat. Som den ”klarnande april”.

Vad skulle du vilja fråga Ester om?  
Om det hela tiden var tänkt att det skulle bli Paul till slut, och varför han utvecklades till en sådan förjordad träbock.

Har du läst om någon Esterbok nyligen?
Ja, det händer då och då. Speciellt om jag är sjuk.

Var och hur förvarar du dina Esterböcker?
Jag har en speciell hylla för alla mina ”original” Esterböcker, en del dubbletter står i en annan hylla. Jag markerar de röda ryggarna med det vackra bokstödet föreställande Ester.

Vad har du för bokfavoriter som vuxen?
Jag läser gärna historiska romaner och biografier.

Tack för intervjun Lotta!

Upplagd av Maggan Weimar

 

 

 

När Lotta strax för jul ringer hem och berättar att hon fått anställning på stora varuhuset så utväxlas följande ord mellan Lotta och hennes pappa: 

” – Anställning som vad? Frågade pappa, som tog emot samtalet hemma hos mig. Som springpojke eller som verkställande direktör? 
 – Verkställande direktör, förstås, sa jag. Sitter i en djup fåtölj med fötterna på borden och röker cigarr.
– Jaså, sa pappa. Ja, välkommen hem då, när firman gått i konkurs. För det gör den ovillkorligen med dig som chef, det hör jag."

 En typisk pappa Månsson kommentar, fylld av ironi, men Lotta var omedelbart med i dialogen.  

 
Det finns mycket ironi i Lotta-böckerna och jag är ett levande exempel på att barn inte förstår ironi förrän i 10-årsåldern, i början förstod jag inget alls för att plötsligt en dag i fjärde klass förstå precis.

 Jag antar att det var kvinnor som Ester och män som Gerhard som såg till att den ” ironiska generationen” såg dagens ljus.

 
Heja  Ester och pappa Gerhard!!!!!

 
Text: Maggan Weimar

Omslaget till Bra gissat, Lotta! - fjärde gången gillt!

Först nämnde jag detta omslag på en -nu nerlagd -Lottasida och därefter har blogginlägget varit publicerat två gånger. Nu senast fick jag en kommentar av Anne – Marie (tack!). Vad är det nu som Lotta tappar? Som vi har konstaterat så är det lösa blad med bilder ur ”Dimman”, trots att det i texten talas om en bok med engelska sånger. Men som Anne – Marie påpekar så händer det vid ett annat tillfälle att pappersmodeller av klänningar faller ur en bok.  Denna episod hittar vi i Lotta är sig lik. Inför Faster Truddans bröllop ska Tant Ellida sy en klänning åt blivande tärnan Lotta. För att få inspiration har Lotta klippt modebilder ur tidningar som hon förvarar i sin atlas. Geografilärarinnan Almas lektion gästas denna dag av två lärarkandidater, till råga på allt kusiner med Gunnel. (Just det, den Gunnel som är det största hotet ifråga om Jonas.)  Eftersom Lotta tycker illa om geografi låtsas hon vara förkyld. Hon har en näsduk beredd för att kunna ”snyta sig” om hon skulle få en fråga som är omöjlig att svara på. Så nyser Lotta plötsligt på riktigt i ett anfall av dammallergi. Alma tycker att det är lika bra att hon går hem. Lotta är inte sen att haka på. När hon reser sig och samlar ihop sina böcker tappar hon atlasen, vilken far rakt emot katedern. Alla trettio (!) klänningsbilderna flyger ut   över Jonas som sitter i bänken framför Lotta. Alma, klasskamraterna och lärarkandidaterna hjälps åt att samla ihop dem. Till slut återstår det bara ”en dröm i rosenröd chiffong” (Lotta är sig lik, s. 46) fastnaglad på Jonas kärva blå tweedkavaj. Färgerna matchar så bra att Lotta inte ”nänns” ta bort den. Eftersom han inte visat någon som helst reaktion tycker hon att klänningsurklippet kan få sitta kvar. Tyvärr plockar en av lärarkandidaterna bort den från Jonas och ger den till Lotta.

Tydligen har illustratören Heidi gjort en mix av dessa två händelser i Bra gissat Lottas omslagsbild. Jag undrar om det är medvetet eller inte.  Lyckan/Christel är iförd ”en dröm av rosenfärgad tyll”  (Bra gissat Lotta, s.78).

Text: Eva Nyström

Flickorna på ettans buss önskar en äggande Glad Påsk!

Lördag före påsk. Jag skyndar till bussen. Ska in till stan´ för att handla påskmat och lämna in Kurirens ”Äggjakten”. Passerar trädgårdar där buskarnas fjädrar i lysande färger tävlar med solens strålar om att utplåna de sista resterna av vinter. Det är samma förväntan i luften som alltid vid den här årstiden. Från busskuren hörs det uppsluppna fnittrande som bara fjortonåriga flickor kan åstadkomma. Jag hinner i sista stund fram när bussen kommer. De två flickorna kliver på först och den med mörkast hår tappar sin halmhatt. Jag fångar upp den i fallet. På hatten är en stor tupp fastsatt och det hänger påskägg i glada färger från brättet. Den andra tjejen, som är blondin, fastnar i dörren med sin prickiga 50-talskjol. Hon har en strut på huvudet med påskris i toppen och hål klippta för ögonen. Jag frågar om de ska på maskerad? Nej visst, det är ju Kurirens hattparad. Man kan vinna en resa till Köpenhamn för två. Jag önskar dem lycka till.

Vi sätter fart mot stan` och tjejerna diskuterar sina planer för påsklovet. Brunetten ska vara tärna på sin fasters bröllop och extra spännande är att en viss Mattias finns i fasterns stad. Kompisen frågar då om det är slut med klasskamraten Jocke , som  hon varit på bio med några gånger. I samma stund inträffar det fasansfulla att Jocke går förbi utanför bussfönstret tillsammans med Gunilla i deras klass. Snart är vi framme och alla stiger av. På torget samlas människor i den ena kreationen mer fantasifull än den andra. Nästa år kanske jag själv skulle ställa upp? Nu får jag nöja mig med ”Äggjakten”. Betydligt lugnare att sitta hemma och leta upp påskägg i annonser.  Man vinner förstås vara en bukett tulpaner eller ett ägg fyllt med godis. Men…….

Jag minns en påsk då jag vunnit en resa till Höge turistgård i Dalarna.  På tåget upp fick jag sällskap

med Ingrid och Maria från Norrköping som skulle till samma ställe. De var i tjugoårsåldern och bästa vänner sedan barndomen. Turistgården låg så vackert vid Siljans strand, men det blåste kallt och jag saknade min yllehalsduk som jag lämnat hemma då våren redan hade kommit hit till Sörmland. Maria och Ingrid hade lite otur och fick bo i en stuga en bit bort från gården. Nästa dag berättade de att de blivit skrämda av en uggla och en älg under natten. Vi satt i entré hallen vid den stora dalahästen och skrev vykort. Maria skrev visst till alla människor hon kände; allt från gamla lärare i gymnasiet till pappans chef. Så kom husmor och undrade om de bägge unga tjejerna ville vara påskkäringar vid påskdagens frukost och dela ut ägg. Påskdagens frukost kom och ett litet missöde uppstod. Maria hade fått råa ägg i sin korg och råkade krocka med en man. Ni kan ana vad som hände! Men hon tog det med en klackspark! Ingrid skrattade och sa att allt var som det brukade vara när Maria var i farten.

I år blir det påsk på hemmaplan. Jag slänger ner kuvertet med ”Äggjakten” i Kurirens inkast och går över torget mot Hemköp. Längs gågatan ser jag påskparaden sätta sig i rörelse. Måndag morgon.  Jag slår upp Kuriren. Vilka är på framsidan om inte flickorna från ettans buss! “Hattparadens glada vinnare – Sofia Magnusson, 14, och Ninni Syrén, 14”.   

Text: Eva Nyström