torsdag 30 april 2015

En mycket sorglig historia

 

Bernhardina Ryd, den samlande medelpunkten i den stora släkten, började bli gammal. Hennes ben hade länge varit onda, men det goda humöret med glimten i ögat fanns fortfarande kvar. Under många år hade hon bott tillsammans med sin trogna kamrat Augusta. De båda damerna hade känt varandra sedan Bernhardina anställt henne som hjälp i hushållet på den tiden då det fanns ”tjänare”. Eftersom hon därför aldrig fick någon egen familj kunde hon ägna sig med full energi åt sin matmors barn, barnbarn och senare barnbarns barn. Och på ålderns höst fortsatte de att dela hushåll som goda vänner.

 Lotta och Paul kom ofta och hälsade på när Henrik och Liselott var små. Barnen tyckte om att springa runt i den stora våningen och leka tittut. Med fasa drog föräldrarna efter andan när någon dyrbar kristallvas hotade att ramla i golvet. Tant Bernhardina tittade bara på barnens framfart och tyckte det var skönt med lite ljud i den annars så tysta tillvaron.

 En morgon förändrades livet. Augusta fanns inte i köket på morgonen. Aldrig under de sextiofem år som de känt varandra hade väl det hänt. Bernhardina knackade försiktigt på Augustas sovrumsdörr och gläntade på dörren när hon inte hörde något ljud inifrån. Som hon redan anat och nu kunde konstatera, Augustas liv hade flytt under natten.

På mycket matta ben stapplade Bernhardina fram till en karmstol. Där blev hon sittande medan hon försökte samla så pass mycket kraft att hon skulle orka ringa efter hjälp. Hon hörde telefonen ringa, men orkade inte resa sig för att svara. Det ringde flera gånger under förmiddagen, men Bernhardina var chockad och apatisk och satt fortfarande kvar i Augustas rum.

 Paul hade alltid tyckt så mycket om sin farmor och eftersom han sedan många år bodde i samma stad hade han känt ett extra ansvar att se till att hon och även Augusta hade det bra. Den här dagen hade han som vanligt ringt för att fråga hur de mådde. När han inte fick något svar hade han lämnat sitt jobb och åkt så fort han kunde för att själv ta reda på vad som hade hänt.

 Han fann sin farmor i Augustas rum. Först lade han inte ens märke till den döda kroppen i sängen. Blicken var fäst vid den gamla avsvimmade farmodern. Hon såg så blek och tunn ut i sin ljust syrenlila morgonrock.

- Farmor lilla! Paul föll ned på knä och tog båda hennes händer och försökte massera in lite värme i dem.

Sakta öppnade Bernhardina ögonen och tittade upp.

- Augusta, sa hon med en suck och blicken sökte sig mot sängen..

Paul vände på huvudet.

- Oh nej! Så trevade han i fickan och tog fram sin telefon. Ringde 112 och bad om hjälp.

 Paul ringde till Lotta och så skonsamt som möjligt försökte han berätta vad som hänt. Det var inte lätt. Ingen av dem hade någonsin tidigare konfronterats med döden på så nära håll.

Jourläkaren kom nästan samtidigt som ambulansen. Konstaterade dödsfallet och påpekade att nu var det en begravningsbyrå som skulle köra den döda till bårhuset. Men det kunde vänta några timmar det var viktigare att den andra gamla damen kom under vård.

Paul följde med till sjukhuset. Även Lotta kom till akutmottagningen strax efter. Blek men samlad närmade hon sig båren där Bernhardina låg under en ljusblå filt. Lite tafatt nuddade hon den bleka kinden medan hon hjälplöst sökte Pauls blick genom tårarna.

Unga sjuksköterskor i blå dressar ilade som myror i de långa korridorerna. Någon tog prov på Bernhardina, sa några vänliga ord och gick igen. Hur länge det skulle dröja innan doktorn kom? Nej tyvärr det kan vi inte säga än, men det dröjer nog inte så länge. Och så äntligen kom han, en snabb undersökning, gav beskedet ”vi lägger in henne”.

Patienten lyftes över till en riktig säng, som en ny blåklädd person kom med. Sedan gick hon otroligt fort, trots att hon sköt en stor säng framför sig, genom nya korridorer och hissar till en vårdavdelning. Lotta och Paul hade svårt att hänga med och kom lätt andfådda  småspringande efter.

Avd 23, nu är vi framme. Skall bara fråga vilket rum. Ny personal hälsade vänligt och sa välkomna. Rum 5, var så goda.

Bernhardina verkade sova, märkte inte så mycket av uppståndelsen. Men hon hörde. Orkade inte prata, bara blunda, känna hur krafterna lämnade henne. 

Hon blev inte starkare utan avled efter någon vecka i sviterna av den chock hon fått.

Text: Anne Marie Åslund

Inga kommentarer: