Mycket är konstigt i Lotta-böckerna. Jag tänker på så
kallade missar, sådant som inte stämmer från bok till bok. I Visst är det konstigt Lotta sägs det på
sidan 10 (Tack Jenny K för hjälpen!) att tant Bernhardina är extra viktig för
Lotta eftersom hon inte har varken farmor eller mormor i livet.
Sin farmor
minns inte Lotta och mormodern dog när Lotta precis hade börjat skolan.
I Håll masken Lotta verkar det däremot
som om mormodern lever. Lite märkligt då att vi aldrig hör talas om henne. På
sidan 65 nämns en medaljong som denna kvinna brukar (!) bära. I denna finns
inget fotografi, men däremot en lapp med en liten devis. Lotta beslutar sig för
att lägga en egen devis i sin medaljong.
Åter till Visst är det
konstigt Lotta och tant Bernhardina.
Lotta säger på sidan 10 att hon var
tretton år då hon mötte såväl henne som Paul första gången på den gamla damens
trettondagsbjudning. Sedan har dessa bjudningar blivit en årlig tradition.
Men
– i Ja se Lotta påstås det att familjen
Månsson har firat trettondagen hos Tant Bernhardina så länge Lotta kan minnas
och lika länge har Lotta känt Paul (och retat sig på honom).
Något annat jag
har funderat över är hur stor våning Benhardina och Augusta egentligen har. Det
borde vara en gammeldags villa istället. Varje gång den beskrivs verkar den ha
ett oändligt antal rum. Först och främst
bor ägarinnan själv samt hennes hushållerska där.
Dessutom flera
inackorderingar samtidigt, varav Pauls kusiner Karin och Agneta bara är två. I Ja se Lotta minns Lotta barndomens
kurragömmalekar då alla sysslingar och pysslingar och bryllingar kunde
försvinna in i alkover och prång.Under själva middagen är det dukat i flera
rum. Våningen tycks aldrig ta slut och allt verkar lite surrealistiskt, nästan
som i en dröm.
Visst, jag har besökt personer som har bott så, men då har det
alltid rört sig om villor på 8 -10 rum. Det vore roligt att veta om våningen
finns i verkligheten.
Jag vet att Marianne R har pekat ut huset under en
Lotta-träff i Norrköping, men hur ser den ut på insidan?
Text: Eva Nyström
8 kommentarer:
Kanske finns det inte så många sådana lägenheter kvar i dag - de har nog delats upp i flera lägenheter. Men jag har besökt ett antal lägenheter där man lätt gick vilse.
Dåligt av förlaget att inte fånga upp en del missar - tillexempel folk som har ett namn i en bok och ett annat i en annan bok. Och ett direkta fel borde de också ha sett, som när Lotta hör en uggla flyga - det är hon nog ensam om att ha hört!
Paradvåning kallades väl dessa lägenheter där rummen låg i fil. Idag är det bara de riktigt rika som har råd att bo så? Om de ens finns kvar. Kri och Vimsi bodde också i en jättestor lägenhet hos familjen Berg.
Det är mycket som inte stämmer i böckerna om man läser dem noggrant. Giggi sägs i en bok ha träffat Tobbe då hon brutit benet. I en bok träffas de första gången och då har Giggi brutit armen.
Tyvärr händer de att folk byter namn ooch händelser berättas olika i olika böcker. Ibland känns böckerna lite slarvigt skrivna. Förlaget borde ha granskat böckerna och att händelserna hänger ihop det tycker jag också.
Jag tror inte man kan lasta förlaget så
mycket, utan kanske mest författaren. Wahlströms gav ju ut hundratals böcker och i snabb takt, sk "kiosklitteratur" , där en ny läsare skulle kunna läsa böckerna mitt i serie. Det finns en hel del slarvfel i böckerna men det är kanske i Lottas anda, fort och fel ni vet ;)
Ja det är förstås inte några odödliga klassiker det handlar om. Lite synd ändå att böckerna har så många slarvfel.
ibland tänker jag, a propos de många "missarna", att Ester blev ju äldre och äldre medan böckerna var mycket populära och sålde som smör. Så här i efterhand har det visat sig att flera av Wahlströms barn och ungdomsböcker hade flera författare på det sättet att man för vissa titlar använde en pseudonym/ett ursprungsförfattarnamn som det sedan dolde sig flera skribenter bakom. Ett sådant exempel är Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud, en pseudonym för två och sedemera flera författare. Kanske hände samma sak med de megapopulära Lottaböckerna? För visst är kvaliteten flukturerande under bokseriens framskridande? I början påminner Lottaböckerna mycket om Kriböckerna i både språk, intriger och atmosfär, men senare, framåt sjuttiotalet, aviker de mer och mer...
Ja, men du tror väl inte att någon annan än Ester skrivit böckerna?
Att hennes 50-tals böcker påminner om varandra är väl inte så konstigt. Språket och sättet att prata förändras ju hela tiden. Skulle hon skrivit nu när tonårsspråket är mycket "typ" så skulle nog handlingen och miljön ha varit i samma anda.
Jag tycker att de små "slarvfelen" bara är charmiga, och kul för os fantaster att leta fram!
Skicka en kommentar