tisdag 29 januari 2013

Minns ni ”Siaren”, en statyett som Lockige Fridolfs syster Margot köpt åt honom i Florens?


 

Torsdagskvällar brukar mamma och jag titta på TV-programmet Antikrundan. Det är roligt att se alla överraskade miner hos folk, då föremål de fyndat på loppmarknad visar sig vara värda väldigt mycket pengar.

Jag brukar tänka på hur jag själv skulle göra i ett sådant fall. Om jag har köpt en sak så vill jag ju ha den. Skulle jag då kunna tänka mig att sälja den? Bättre vore det att ha ärvt eller fått något som jag inte alls tycker om och få veta att det skulle kunna inbringa stora summor på en auktion.

Fast-har man fått en förskräckligt ful pryl av någon som fortfarande är i livet så kan det vara känsligt. Minns ni ”Siaren”, en statyett som Lockige Fridolfs syster Margot köpt åt honom i Florens?

Varje gång systern kom på besök tog han fram den ur skåpet. Han placerade den i ytterkanten på skrivbordet i hopp om att någon skulle slå ner den. Naturligtvis blev det Lotta som till slut kom att befria honom från:

 ”….något förvridet och tillknycklat och förfärligt sorgesamt. Det liknade en ledsen gräshoppa, som rest sig upp på bakbenen och nu stod och besvor himlen att skicka ner litet regn”
(Rena snurren Lotta s.88)

Det aktuella tillfället var Lotta hembjuden till Fridolf och hans fru tillsammans med Margot (av Lotta kallad Maran). Syftet var att Lotta och Margot skulle få tillfälle till försoning.
Tidigare samma sommar hade Lotta flera gånger kommit i vägen för Margot. Först bodde de på samma hotell i Köpenhamn. Några veckor senare då Lotta jobbade i tobaks/pappershandeln ”Snusbon´”, anklagade Maran henne för att ha lämnat ut en tidning innehållande Marans viktiga papper till en annan kund. Efter en vild jakt på tidningen i sann Lotta-anda visade det sig att Maran lagt papperen i ytterfacket på sin väska.

Lotta sammanfattar situationen:

 ”Stackars Lockige Fridolf! På terminerna har han mig och på ferierna har han sin syster” (Rena snurren Lotta s. 83)

Text: Eva Nyström

2 kommentarer:

Lena F sa...

Just denna episod kändes så äkta! Vi har väl alla någon gång fått ett föremål som inte alls faller oss i smaken?

Eva sa...

sanningen att säga så förstod jag inte ordet siaren första gången jag läste boken som flicka. <jag trodde det skulle betonas siAren (som haren) att det kanske var ett konstigt djur.