söndag 22 april 2012

Vad är det för fel på lyckliga slut?

 

 

Lenni Anderssons egen berättelse


Mitt namn är Lenni Andersson. Poet och dramatiker med ambitioner. Ni känner mig nog som en i Lottas stora vänkrets. Ester Ringnér-Lundgren/Merri Vik placerade mig där efter viss övertalning. Hon visste mycket väl vad jag tyckte om den typen av litteratur: alldeles för tillrättalagd och inte alls i takt med tiden på 60-70-talen. Men man måste försörja sig så jag lät mig sponsras av Wahlströms (genomkommersiella) förlag. Jag gick till en början med på att bli en figur i en, men bara en Lottabok: Bra gissat Lotta. Då slapp jag äta nudlar ett tag i alla fall och kunde koncentrera mig på pjäsen jag just då höll på med: Dimman. Det slumpade sig dessutom så att Mick Tronning, en yngre kompis till mig började i Lottas klass i samma veva. Som den företagsamme kille han är startade han genast teaterföreningen Araminta på deras skola, något som verkligen behövdes där. Jag fick uppföra min Dimman , en ganska djup och symbolisk sak som jag inte är säker på att ungdomarna förstod. Men både de och jag hade roligt. Det var så jag träffade Marie-Sofie, nej jag menar Lotta. Liksom undertecknad är hon en person med bestämda åsikter. Vi kom ihop oss om ljussättningen. Lotta tyckte synd om sin syster som skulle spela Förnöjsamheten omgiven av kallt spökblått ljus. Jag kallade det för ”folkviseblått”. Omständigheterna gjorde att det blev Lotta som fick sköta ljuset. Det blev inte som jag ville ha det, men det blev bättre. Lotta säger att hon tryckte på fel knapp. Senare har jag upptäckt att det är typiskt för henne. Saker hon gör blir ofta fel, fast i slutänden blir de rätt ändå.

Jag trivdes faktiskt i Lottas värld och beslöt att bli kvar där. Lättförtjänta pengar och mycket kontakt med människor säger man inte nej till. I gengäld tillförde jag de simpla och okomplicerade berättelserna lite kultur. Mellan Lotta och mig har alltid rått ett slags hat/kärleksförhållande. Jag vet att jag sårade henne då jag kallade henne för ”en glad sprall”, men hon har säkert yttrat mindre positiva omdömen om mig också. Hon tycker nog att jag är arrogant. Vid ett svagt ögonblick på hennes lantställe i Rönnvik råkade jag haspla ur mig att jag hade kunnat bli kär i henne om hon inte varit så ung. Lotta är godhjärtad och vill att alla ska få vara med. Få höra till ett sammanhang. Likadant är det med hennes litterära ”mamma” Ester alias Merri. Pojke möter flicka och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Några av mina mer politiskt korrekta författarvänner skrattade åt att jag nedlät mig till att bli en figur i en Wahlströmsserie. De var nog bara avundsjuka. Mitt mångåriga engagemang hos Lotta gjorde ju att jag syntes och lättare fick ut mina böcker. Jag fick även framträda vid olika tillställningar. Jag säger bara: Nyårsbalen i stadshuset……….

Eftersom alla får varandra i Lottaböckerna fick även jag min Veronica. Ja, först var jag förtjust i Anneli som Lottas bror lade beslag på. Det gjorde nu ingenting. Ingen är som Veronica. Som Evert Taube skriver: ”Som en ros vaggar i vind, mjuk och lugn ska en flicka vara.” Hon var inte alls som Lotta. Men förhållandet med denna skönhet var inte problemfritt. Jag minns då jag hade förärat henne ett porträtt på en konstutställning. Veronica reagerade inte alls som jag väntat mig. Hon tyckte det föreställde en häst! Jag som tyckte att jag hade fångat  hennes sagolika leende och hårets blonda skimmer.  Hela hon är som en älva. Strax därefter ställde bussiga Giggi (Lottas bästis) upp som skådespelare.  I syfte att göra Veronic svartsjuk agerade jag och Giggi kärlekspar på Arnolds varuhus. Det gjorde verkan. Tack Giggi! Veronica och jag gifte oss några år senare, trots lit kontroverser om hur bröllopet skulle se ut. Hon hade en lite mer traditionell syn på det hela än jag.

Nej, nu har jag inte tid med er längre. Det är premiär för min sommarrevy på Rönnviks Turisthotell med utvalda episoder ur Lottaböckerna.  I klass med Dimman är den kanske inte. Men man måste försörja sig och ge folk det som det som de vill ha.  Lottaböckerna kanske inte är så litterärt avancerade, men de slutade lyckligt. Jag har världens underbaraste fru, Veronica.          

Text: Eva Nyström           

16 kommentarer:

Anonym sa...

Fick ni några barn?

Annica sa...

Ja tänk en teater eller film med Lotta och alla hennes vänner.Fast det är nog för många olika personer inblandade.Plus att Lottaböckerna utspelar sej i så olika miljöer,allt från Lottas "plugg",till Stockholm där hon jobbar på sjukhus osv.Skulle nog vara svårt att få ihop en film om allt som Lotta är med om.
Håller med Ester absolut vad är det för fel på lyckliga slut?Jag har läst mina Lottaböcker hur många gånger somhelst.Fäller alltid en tår när Paul föreslår att han och Lotta ska förlova sej och när de växlar ringar.I Lycka till Lotta "plaskar mina tårar" som Ester beskrev hur Lotta kände sej när hon var riktigt lycklig.

Dimma Andersson Persson sa...

Hej alla vänner! det är jag som är Lennis och veronicas äldsta dotter. jag och syrran Lycka skulle vilja vara med i ert sällskap. Som ni förstår var det inte roligt att heta Dimma och Lycka när vi var tonåringar. Nu är det något helt annat. folk tycker namnen är sååå häftiga. Mamma och pappa var lite före sin tid.

Karin E sa...

Hej Dimma,
Ni är välkomna som medlemmar förstås. Det är bara att betala in medlemsavgiften.
Hälsa Lycka och också pappa Lenni

Annica sa...

Vilken fantasi ni har som skriver här!Men vi kan förstås bara gissa hur det gick för Lottas alla vänner.

Anne Marie sa...

Vad sa "den gamle stöten" (Veronikas farsa)när ni hittade på sådana ovanliga namn?
Nu för tiden är det ju väldigt vanligt med annorlunda namn, men inte i den generationen.

Direktör Persson sa...

Jag måste erkänna att jag reagerade lite väl hårt, både över min dotters val av äkta man och över namnen som de gav sina stackars flickor. Nu har vi försonats. Slutet gott allting gott.

Urban Andersson( fd notarie) sa...

God afton,
Nu när så många gamla vänner låtit höra av sig vill även jag skicka er en hälsning från de litterära figurernas värld.Jag och Anna-Lisa lever ett aktivt pensionärsliv. I kväll har vi haft uppvisning i dansklubben. Det är så skojigt att dansa vals! Lev väl, unga vänner och kära hälsningar från Urban Andersson

Anonym sa...

Då är det bara att vänta sig att notarie Andersson kommer att vara gubben som är med i nästa års "Let's dance".

Eva n-m sa...

Då får vi ringa och rösta på honom precis som folk gjorde med Lasse Brandeby. Han höll sig kvar vecka efter vecka trots att han till slut nästan satt stilla på golvet.

Maggan W sa...

Naturligtvis ska farbror Urban vara med i Let`s dance!!! Varför har ingen av oss tänkt på det förut? Jag menar det är ju helt solklart!!!!

Urban Andersson sa...

Nej, aldrig att jag vill vara med i let´s dance! Det är jag alldeles för blyg för och den här gången skulle det ju inte gå att ställa en blomvas för som Lotta gjorde en gång när jag skulle hålla föredrag i deras skola. Jag älskar att dansa men att vara med i TV,NEJ.
Lotta, däremot skulle nog kunna vara med i let´s dance.
hälsningar Urban

Maggan W sa...

Men Urban, jag lovar dig, svenska folket skulle älska dig och dina böcker skulle sälja i miljonupplagor :-)

Mats "Hasse" Wallner sa...

jag kan tala om att jag redan är klar för nästa säsong av programmet- Då ska jag visa Lotta och Pålle-fjolle vem som dansar bäst i hela Sverige.

Anne Marie sa...

Det gläder mig Mats, att du har fått så mycket självförtroende att du vill vara med i en danstävling. Lycka till med fotarbetet!

Irma Hägg sa...

Hejsan ungdomar! Jag har hört att ni undrar över vad Giggis pappa heter. Nu kan jag avslöja: det vet inte jag heller.