torsdag 16 april 2015

Medlemsintervju med Lotta Månsson - Lottas namne, vi är många som är avundsjuka på hennes namn!

När blev du medlem i sällskapet? 
I februari 2011.


Hur hörde du talas om det?     
Jag fick hem alla mina Lotta-böcker från mamma, och började läsa dem igen. Av någon anledning fick jag för mig att googla på böckerna, och hittade då en hemsida med massa information. Jag har för mig att den länkade till sällskapet.


Varför gick du med?
Jag trodde jag var ensam om att ha läst de här böckerna.  När jag var yngre fick jag ibland höra av okunniga vuxna, att det var skräplitteratur. Något inom mig sa att det var fel.  Det var underbart att träffa likasinnade som haft samma behållning av böckerna, en bekräftelse.
Vilken var den första Lotta-bok du läste?  
 Jag började läsa tidigt, och slukade allt hemma i bokhyllan. Min 14 år äldre syster hade 6 -7 Lottaböcker, jag älskade dem och tror att jag läste dem i rätt följd. Så det borde vara ”Det är Lotta, förstås!” Men den jag läst överlägset flest gånger är ”Fara på taket, Lotta”. Den var SÅ spännande, men jag funderade en del på varför den var så annorlunda jämfört med de andra Lotta-böckerna.


Har du läst några andra böcker av Ester? 
Den enda jag minns från när jag var liten är ”Trollslottet”. Jag gjorde inte kopplingen till Lotta, men älskade den. Sedan jag gick med i Sällskapet har jag läst flera, och köper upp dem på loppisar om jag trillar på dem. Det är roligt att se hur vissa drag är sig lika mellan böckerna.
Vad tycker du om Paul?   
Hahaha, bra fråga! Jag tyckte namnet var snyggt … uttalas ”Paul”, inte ”Pål” för mig. Han verkade så snygg och stilig och jag led med Lotta när hon trillade på torget i ”Platt fall”.   Nu när jag läser igenom böckerna blir jag mest arg på honom, speciellt i de nyare delarna. Han passar inte Lotta, tycker jag. Hon blir för återhållsam i hans sällskap, han balanserar inte henne på rätt sätt. Han lägger band på hennes personlighet.


Vilka är dina favoritkaraktärer? Varför?
Svår fråga … Lotta förstås, alltid Lotta. Mest på grund av hennes vemod och romantiska sida.  Och alla lärare med sina underbara smeknamn!
Vilken bok är roligast? Varför?
”Hejda dej, Lotta!” ligger bra till. Anledningen är den fantastiska episoden med Pantrarnas konsert! När Lotta brakar fram som en apa i djungeln på jakt efter gitarren… obetalbart! Jag skrattar så jag tjuter åt alla fantastiska ordväxlingar och formuleringar.


 Vilken speciellt incident i en Lotta-bok har etsat sig fast? Varför?
Pantrarnas konsert, för att det är så kul. När Lotta möter Paul på stationen eller när de står i parken och det snöar, för att det är så romantiskt. När Lotta trillar på torget, eller öppnar dörren utan att veta att det är Paul som står där, för att det är så pinsamt. Men mest är det nog ord, citat och stämningar som fastnat. Som den ”klarnande april”.
Vad skulle du vilja fråga Ester om?  
Om det hela tiden var tänkt att det skulle bli Paul till slut, och varför han utvecklades till en sådan förjordad träbock.


Har du läst om någon Esterbok nyligen?
Ja, det händer då och då. Speciellt om jag är sjuk.


Var och hur förvarar du dina Esterböcker?
Jag har en speciell hylla för alla mina ”original” Esterböcker, en del dubbletter står i en annan hylla. Jag markerar de röda ryggarna med det vackra bokstödet föreställande Ester.
Vad har du för bokfavoriter som vuxen?
Jag läser gärna historiska romaner och biografier.


Tack för intervjun Lotta!

Upplagd av Maggan Weimar
 

 

 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas alla medlemmar vill ställa upp på en sådan här intervju. Det är så intressant att läsa era kommentarer!

Annica sa...

Nu blev jag också avundsjuk på Lottas namn. Ja det är intressant hur andra läsare uppfattar böckerna.
Läste böckerna på 90talet. Då var Lottaböckerna och andra flickböcker skräplitteratur. Roligt att se att Lotta betyder mycket också för andra.

em sa...

Det var nog först på 50-talet som man började se ned på Walströmsböckerna - inte helt utan anledning. Dessförinnan hade de ett gott rykte, och man gav ut en hel del klassiker.
Att Ester valde Walströms förlag berodde nog delvis på det goda ryktet, och att de då fortfarande var rädda om sina författare.