lördag 7 februari 2015

Året var 1968. Det var färgfilm i kameran.


I Var glad Lotta har Lotta hamnat i ett bryderi.  Nyvunna vännen Vio har blivit smått förälskad i Lockige Fridolf då tjejerna stötte ihop med honom i Wien(Lotta i Topp). Nu skriver Vio och tjatar om ett fotografi föreställande Lottas stilige lärare. Motvilligt lånar Malin ut sin nyinköpta kamera till lillasyster, men är lite undrande över vad Lotta egentligen ska fotografera. Lotta vill inte säga som det är, utan kränger ihop en förklaring. Efter mycket om och men fastnar Fridolf på ett kort i ett obemärkt ögonblick. Ni vet säkert fortsättningen. Just det- skoltidningen Camp startas! Lotta måste ju skylla på något…..

Att tonårsflickan Lotta inte hade en egen kamera 1968 är inte så konstigt. Däremot saknar jag noteringar om att det överhuvudtaget fotograferas. Föräldrarna var ju med på resan till Wien. Nog måste de haft en kamera? De enda foton som nämns är de förskräckliga passbilderna. I övriga böcker är det likadant. Lotta hamnar i vägen för illvilliga pressfotografer (med Svarten i spetsen) titt som tätt, men en kamera sitter sällan i handen på en vän eller släkting. Fast Paul verkar vara duktig på framkallning att döma av alla flickfotografier som ligger på hans skrivbord i hyresrummet i Skanör (Rena snurren Lotta).  Vi får väl tro honom  när han påstår att han gör det åt en kompis. Då kanske man kan förutsätta att han fotograferar en hel del. Vi hör bara inte talas om det. Först i Visst är det konstigt Lotta nämner Lotta att hon har ett stort antal kort från semestern att klistra in i albumet.  (Det är bara det att hon tycks aldrig klistra in dem. Kanske fick hon en fobi för fotoalbum under besöket hos Märta Rytter i Det spökar Lotta. Som ni nog minns fabulerade Märta kring att gifta bort Paul med den unga dam som senare skulle bli Lennis fru. Men det är en annan historia.)

I min familj var det mest diabilder som gällde under min uppväxt på 60-70talet. Det var mamma som stod bakom kameran och hon skickade in dem för framkallning. Jag tog snart på mig uppgiften att klippa isär och montera dem. Ibland kunde jag skoja till det och sätta två ovanpå varandra i samma ram (som en dubbelexponering). Det var lika roligt varje gång mamma släckte ner ljuset, spände upp den vita duken och projektorns surrande ljud hördes. Nu skulle mitt lilla spex uppdagas!

Sedan fick jag egen kamera med engångsblixtar(vridbara kuber med 4 i varje)som jag tog papperskort 9x9 med. Detta tillhör forntiden. Nu är det bilder överallt. Jag förstår inte hur folk hinner leva när allt ska dokumenteras. Samtidigt finns det vissa som oroar sig över att ingenting av nutidens digitala fotomaterial kommer att finnas kvar i framtiden.
Text: Eva Nyström

2 kommentarer:

Anonym sa...

Har det här inlägget varit med på bloggen tidigare? Tycker jag känner igen rubriken.

EvA N M sa...

JA det har det. vi återanvänder ibland. Nya läsare tillkommer.