fredag 15 november 2013

Lockige Fridolfs snygga släkting, pianisten Uno Tingman


När Lotta blir den allra första ordföranden i skolans musikförening ges den första konserten av Lockige Fridolfs släkting Uno Tingman. Redan innan konserten har Lotta fått höra att släktingens utseende är något alldeles extra och hon blir inte besviken när hon ser honom. Så här lyder texten:

”O, vad han var snygg, Lockige Fridolfs släktning! Rena charmisen! Mörka ögon, snygg profil (det som är så viktigt då man sitter vid en flygel), smärt och med ett litet sorgmodigt leende. Det där sorgmodiga leendet hade en förkrossande inverkan – jag måste själv hålla med om det.”

Lite senare i texten beskrivs Uno som ”den lille puttrige pianisten”?
 Ehhh....beskrevs snygga män som ”puttriga” på 60-talet?

Titta själva i ” Hejda dig, Lotta!” kapitel 19, ” Vilken konsert!”

 Text: Maggan Weimar

 

 

9 kommentarer:

em sa...

Nej, inte snygg - men mysig, han var kanske både snygg och mysig.
Margaretha

Anonym sa...

Puttrig trodde jag var en flicka som var lite vampig.

EvaN -m sa...

vilket konstigt ord! jag har aldrig använt det. Vet inte om jag hört det.Det passar väl bättre om en flicka?

Anonym sa...

En av Lotta-böckerna som jag läst minst gånger, eftersom det tog ett tag innan jag fick tag på den.
Minns att jag som 14-årig poptjej faktiskt retade mig lite på Lotta i den här boken för att hon inte verkade riktigt fatta vad popmusik gick ut på, under åren när den var som allra "nyast". Eller minns jag fel? Giggi och Lotta är mer betraktare än deltagare, eller har jag fel? Rätta mig gärna ;)
Uno minns jag inte alls, borde nog läsa den här boken igen ;)

Anne Marie sa...

Googlade på ordet puttrig. Där hittade jag i ett "synonymlexikon" följande ord:
hemtrevlig trevlig mysig trivsam skön.
Sedan fanns det många hänvisningar till olika artiklar, bland annat en där det står att Maria Langs deckare utspelar sig i en puttrig småstadsmiljö.

eva N-m sa...

ja i sammanhanget maria lang tycker jag det passar något ligger och puttrar under den lugna ytan. jag har inte heller lagt Uno Tingman på minnet, eftersom det händer så mycket annat i denna bok. Det finns alltid något nytt att upptäcka varje gång man läser en Lotta bok.

Maggan W sa...

Anonym, du har helt rätt, i "Hejda dig, Lotta!" är Lotta och Giggi betraktare. Framförallt i skildringen av Pantrarnas konsert är det genom en 50-årig kvinnas ögon vi får följa dramat. Det är väldigt roligt skrivet men jag irriterade mig också på att Lotta inte förstod pop-musik. Visserligen skriver Ester att Pantrarna spelade bra men det hjälper inte, redan som barn uppfattade jag att stycket var skrivet att en "tant".

Eva N-m sa...

i dag läste jag ordet "småputtrig" i en teaterrecension av MoliÈres Misantropen. Även Liselott (Lottas dotter) resonerar som en 50-åring. Brorsan Henrik lyssnar på skivor och han måste skrika för att överrösta rocksångarens "djungeltjut"

Anonym sa...

Tack Maggan! Ja, det var en konstig inställning hos författaren, verkar ha varit ung i sinnet i övrigt. /lisa