Kaja är inte den enda av Esters bokfigurer som lockas av
havets mystik. Även hos Lotta smyger det sig in. När Lotta och Giggi är på
hemväg i vårkvällen, med sina nyinköpta pastejer som ska förgylla kvällsteet, passerar de hamnen med alla fartyg:
"Himlen skiftade i
grönblått som en opal, stjärnor glimmade fram och vi blev stående vid broräcket. Hur tror du det är att alltid fara fram över
stora hav, Giggi?
"Tråkigt många gånger", sa Giggi torrt. "Jag har
läst lite om de där stora tankförtygen. Det verkar inte finnas någon sjöromantik kvar, vet du."
"Men så här på håll"……..sa jag dunkelt.
Giggi skrattade till.
"På långt håll, Lotta, tror jag allt är romantiskt. På nära håll ser det annorlunda ut. Kom nu,
så går vi. Jag längtar efter den där pastejen."
"Vet du vad sa jag, ibland är du ohyggligt realistisk! Hur blir man sådan?"
"Man föds sådan, tror jag," sa Giggi. "Liksom du föddes romantisk. Vi kompletterar varandra
rätt bra."
Det gjorde vi kanske, ja. Jag kastade en sista blick mot de stora fartygen som låg där i
skymningsdiset och kände ett oförklarligt sting av längtan.
Toppen Lotta, sid. 118 -119.
Text: Eva Nyström och Merri Vik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar