Lotta pratar oupphörligen om Pauls studentskiva i en och en halv bok…

 

Eller rättare sagt så målar hon upp mardrömsscenarier om vad som kan hända. Både Giggi och hennes familj är hjärtligt trötta på ämnet, fast inte vi läsare, vi förstår Lotta. Vi förstår att hon är orolig för att snubbla, ge blommorna till vaktis eller till rektorn, tappa underkjolen eller att hon känna sig så underlägsen bland de andra äldre snygga tjejerna att hon inte vågar gå fram till Paul och ge honom blommorna. Fast det är kul att läsa om när Lotta gaggar på om Pauls student, och nedanstående episod då Giggi ger Lotta råd är väldigt roligt:

”–Du, sa Giggi plötsligt, jag tror jag vet, hur du ska klara blomsterhyllningen för Paul på ett bra och lyckligt sätt. – Ja, det vet jag också. Jag skickar blommor. – Nej, då det behövs inte. Du klär dig i präktiga lågklackade skor, gärna pjäxor och helst med dubbar i. Då kan du inte falla det är omöjligt. Sedan rabblar du tyst för dig själv hela tiden: Jag bryr mig inte ett dugg om Paul, inte ett dugg, inte ett dugg. Jag kan hänga de här blommorna på vem som helst, vem som helst, vem som helst. Då är du avspänd, har dina nerver under kontroll och att kommer att gå finemang”.

Ja, det gick ju finemang till slut precis som Giggi sa, men inte för att Lotta följde Giggis råd.

Ska passa på att berätta att jag själv snubblade när jag skulle hänga blommor på min son då han tog studenten för ett par år sedan. Inte så jag föll men jag bevisade ännu en gång att jag precis som Lotta är en snubbelmaja. Men, min snubbelincident inträffade på just den skolgården i Solna som tros ha stått modell för Lottas skola, så lite grand kändes det som att Ester blinkade till mig.

Texten ovan är tagen från ” Full fart, Lotta” kapitel 7, ” Som en replik på teatern”.

Text: Maggan Weimar