Lotta sitter och väntar på ett telefonsamtal som aldrig
kommer. Sällen har hon läst läxorna så noga eftersom det inte finns något annat
sätt att få utlopp för den nervositet hon känner. Paul ska ringa, och berätta
om studentskrivningen som han genomfört eller för all del genomlidigt samma
dag. Telefonen ringer i ett kör, men det
är aldrig till Lotta. Knatts kompisar ringer, Per ringer till Gerd och Håkan
ringer till Malin. När det till slut är Paul som ringer, har pappa Gerhard
tröttnat rejält på alla samtal som kommit till familjen Månsson denna kväll.
Han tar ingen hänsyn till Lottas hyschande utan uttrycker
högljutt sitt missnöje med att fråga om det är en telefonstation som han bor på
samt lägger till att Lotta inte får tala för länge, eftersom han själv behöver
ringa ett samtal. Lotta försöker tysta honom med att säga att det är Paul,
vilket hjälper föga, eftersom pappa då tycker att om Paul är i stan´ så kan han
väl komma upp istället för hänga i telefon. Som tur är dyker mamma Lisa upp,
förstår snabbt vad saken gäller och tar pappa med sig därifrån. Så ska Lotta
prata med Paul och hon vet inte alls vad hon ska säga, utan hon håller mest med
när Paul småpratar och skojar om ditten och datten. När Paul till slut säger
hej då, så är Lotta tacksam över att samtalet är över, eftersom hon bara tycker
att hon fnittrat fånigt i luren.
Stackars Lotta, hon hade varit så lycklig för att Paul
skulle ringa och efteråt kände hon sig bara modstulen och utan självtillit. Men
visst har nog nästan alla varit med om att försöka prata lätt och ledigt med
någon som man tycker om utan att lyckas. Och framförallt då under tonårstiden.
Jag tycker att i detta fall är mobiltelefonerna en välsignelse. Man kan prata någonstans
där ingen hör en, och så kan man skicka sms. För man vill inte som Lotta gör,
sitta i familjens hall där hela familjen kan höra hur man gör bort sig.
Om du vill läsa så är
boken ” Full fart, Lotta! ” från 1965, kapitel 17 som heter just ” Vad pratar
man om egentligen…?
Text: Maggan Weimar
1 kommentar:
jag tänker på Gyllenetider-låten "Jag vill känna din kropp emot min" Det är så svårt att säga till nån vad man egentligen tycker och tänker om nån det blir mest en massa prat om plugget och pop och bio såklart". D.v.s man pratar runt det man egentligen vill säga till den åtrådda personen . Så har jag känt många gånger oavsett ålder. Nu måste jag ta fram full fart och läsa.
Skicka en kommentar