Lotta är bullersam och högljudd och det är jag med!

I den allra första Lotta boken, ” Det är Lotta förstås!” från 1958, inleder Lotta med att berätta att hon av omgivningen ofta får höra att hon är bullersam och högljudd.  Inte bara det, utan även slarvig, hoppsig och tanklös.  Det är inte ofta orden bullersam och hoppsig används numera.

Tur kanske för i så fall så finns det ett antal personer i vårt sällskap som utan tvekan kvalar in i den bullersamma och hoppsiga divisionen.  Ja, jag erkänner att jag är en av dessa personer, men jag inbillar mig att jag är i mycket gott sällskap med många av er andra? Visst är det någon mer än jag, som fortfarande i mogen ålder, hojtar, fnissar och snubblar i alla möjliga och omöjliga situationer?

Text: Maggan Weimar