När skenet bedrar

Samma år som Lotta fyller 15 år får hon sitt första sommarjobb. Visserligen bara en vecka (som stand in för Knatt) men bättre än ingenting. Lotta får lite extra fickpengar och alla vi som troget följer henne får en glimt av 60-talets kontorsvärld. Arbetsplatsen är Maskinverken, där Lotta får tillfälle att fortsätta samla poäng hos Halsbrännan/direktör Larsson. Växeltelefonisten fröken Klang ”en skön ung dam som såg mycket effektiv ut” (Skriv upp det Lotta s. 106) sitter i en glashytt precis innanför entren. Hon ger Lotta en korg med brev som ska kuverteras och frankeras. I den sköna soffgruppen av sammet med tillhörande mahognybord får Lotta inte sitta. Hon sätter sig istället tillrätta i karmstolen vid det stora bordet med ljusblått läskpappersunderlägg och fuktar sina frimärken med ”en sådan där röd gummisvamp i en låg plastpyts som finns på alla banker” (Skriv upp det Lotta s.108). Från sin plats ser Lotta allt som händer, men säger att ingen ser henne (!). Hon verka r trivas. En av hennes hobbies är ju att observera människor. Emellanåt  går hon till posten samt till lunchrummet för att hämta matbricka till sig och fröken Klang. Mat och mat…… Lotta äter bara kaffe och smörgåsar och arbetskamraten flingor och mjölk. Kan det vara hälsosamt mitt på dagen? Var inte värmeskåpen uppfunna då? (De där blanka matlådorna som stod på värmning hela förmiddagen före microvågsugnarnas tid.) 

Det är full ruljans. Fröken Klang får röda strimmor på halsen och hennes uppsatta hår är nästan på väg att halka ner.  Såväl Lottas pappa som direktör Larsson är i upplösningstillstånd på grund av att någon som kallas Krom-Johan inte lämnat ett besked. Lotta och fröken Klang är väldigt nyfikna på denne man som lär vara rikast i stan. Direktören på Trans kommer förbi i en svart Cadillac och ska bjuda Halsbrännan på lunch som han oturligt nog missar. Han skulle använt detta som trumfkort gentemot Krom-Johan.

Mitt i alltihopa kommer det en gammal man klädd i sjaskig regnrock och sliten filthatt. Lotta tycker att han ser ut som en väderbiten fiskargubbe, men han har väldigt vackra blå ögon. Mannen bär på en oljemålning med båtmotiv. När han frågar efter direktör Larsson tar både Lotta och fröken Klang för givet att han är konstnär och ute för att sälja tavlor.  Eftersom den stora soffan är upptagen av ett gäng cigarettbolmande herrar, erbjuder Lotta ”fiskargubben” sin egen karmstol. De två börjar prata. Den blåögde frågar vad Lotta tycker om sitt arbete och intresserar sig för de roliga märken som Lotta klistrar på breven. Han köper ett märke av henne med ett motiv som liknar det på tavlan och texten ”sakta väder för ock skeppet i hamn” (Skriv upp det Lotta s. 124.). Så sätter han fast märket på ett brev som han skriver till direktör Larsson, varpå ”konstnären” lämnar fältet och tar tavlan med sig.

Ni har säkert redan räknat ut att detta var den fruktade Krom-Johan! Maskinverken får sin beställning och Lotta får en jättestor chokladask av Halsbrännan (som ännu inte kallas Farbror Fredrik.)

Är inte detta ett lysande exempel på att man inte ska döma en person efter det första intrycket?

Text: Eva Nyström