Ester och Kaja är båda döttrar till sjökaptener!

Jag tillhör den skara av Ester-fans som läste Kaja redan som barn och därför har samma förhållande till henne som till Lotta. När jag förra våren var på Skansen och lyssnade på föredraget: ” Vem var Merri Vik -Lotta-böckernas författare”, kom insikten om hur mycket av Esters barndom som finns skildrat i just Kaja-böckerna. (Ester var dotter till en sjökapten och Kaja är också dotter till en sjökapten).

 Det var när Marianne Ringnér läste högt ur Esters opublicerade memoarer som det bara kom till mig att kapitel 19, ” Bara morgonljus och silverblänkande måsars svep…” i ” Hemligt budskap, Kaja! ” måste vara skrivet utifrån ett väldigt speciellt minne från Esters barndom. Marianne läste om den lilla flickan Ester som tillsammans med en ”mäster” på hennes pappas båt, sitter ute på däck och sjunger och sjunger bl.a. gamla shantys.

I boken, befinner sig Kaja på hemväg från ett äventyr på havet och alla på den gamla lotsbåten sjunger ”för full hals.”  Man sjunger sånger om sjön och också olika ”Shantys” som är en typ av sång skapad för att markera takten och göra det hårda arbetet på gamla fullriggare lättare för sjömännen. Det finns en Mäster med på Kajas båt också och eftersom jag egentligen inte vet vad en mäster är för slags sjöman, så gissar jag att det är någon sorts maskinist, eftersom Mäster John i Kaja-boken är just det. Och naturligtvis är det Esters förtjänst att jag vet vad en shanty är!

Jag har alltid tyckt så mycket om kapitlet ” Bara morgonljus och silverblänkande måsars svep…”.  Jag har aldrig funderat på varför, om någon frågat mig hade jag nog antagit att det beror på språket, och att skildringen av den tidiga morgonen på havet är så väldigt vackert skriven. Efter Skansen, så vet jag att det är Esters underbara minne av den gång som hon som ganska liten flicka, sjöng och sjöng, tillsammans med sjömannen på hennes pappa, sjökaptenens båt. Det är det ljusa glada minnet som gör att texten blir så magisk, att den går rakt in i hjärtat, i alla fall på mig.

Text: Maggan Weimar