"Jag måste dit ut till havet igen"

Rubriken ovan är inledningen på den engelska dikten ”Sea-fever” av John Masefield, i svensk översättning av Erik Blomberg, vars första stycke återkommer i flera av Esters böcker.

I ” Kaja och spökbåten” hälsar Kaja på sina föräldrars gode vän Farbror Torsten på hans båt. Kaja frågar Farbror Torsten om hur han känner inför att bo på land? Farbror Torsten funderar en stund och ber sedan att få svara med en dikt. (Farbror Torsten läser bara första versen, här nedan kan ni läsa hela dikten).

Marianne Ringnér berättar, att hennes far Birger, Ester äldre bror, tyckte mycket om det engelska originalet och att han ofta citerade det för familjen.  Marianne tror att hennes pappa inspirerade Ester till att också tycka om dikten. Ester visar detta genom att ta med den svenska översättningen i sina böcker. Och visst är dikten både vacker och vemodig, både på engelska och på svenska. Läs och låt dig tas med ut på de sju haven…

”Jag måste ditut till havet igen och himlen vid havets bryn,
och allt jag begär är ett fullriggat skepp och en stjärna att följa i skyn
och rodrets törn och vindens sång och det vita seglets dyning,
och den gråa dimman vid havets rand och den gråa morgonens gryning

Jag måste ditut till havet igen, då den kallar med ebb och flod,
det kallar så oemotståndligt starkt som en svallvåg i mitt blod
och allt jag begär är en stormig dag, med moln på flykt i det fria,
och sol som gnistrar och skum som slår och måsarna som skria.

Jag måste ditut till havet igen, till mitt flackande fribytarliv,
till måsarnas väg och valarnas väg, där vinden står vass som en kniv
och allt jag begär är en glad kumpan, och en sång är allt jag behöver,
och en fridfull sömn och en vacker dröm, när den långa resan är över.”

John Masefield (översätt. Erik Blomberg)

"Sea-Fever"

I must down to the seas again, to the lonely sea and the sky,
And all I ask is a tall ship and a star to steer her by,
And the wheel's kick and the wind's song and the white sail's shaking,
And a grey mist on the sea's face, and a grey dawn breaking.

I must down to the seas again, for the call of the running tide
Is a wild call and a clear call that may not be denied;
And all I ask is a windy day with the white clouds flying,
And the flung spray and the blown spume, and the sea-gulls crying.

I must down to the seas again, to the vagrant gypsy life,
To the gull's way and the whale's way where the wind's like a whetted knife;
And all I ask is a merry yarn from a laughing fellow-rover
And quiet sleep and a sweet dream when the long trick's over.

By John Masefield (1878-1967).

Övrig text: Maggan Weimar