I sista kapitlet av ”Mitt i prick, Lotta!” är det kvällen före julafton. Lotta vandrar omkring och får i en liten park syn på en vackert upplyst gran. Hon går upp och ställer sig bredvid, bara för att få känna lite stilla julstämning. Under hösten som varit har Paul gjort slut, han har fått för sig att han krävt för mycket av Lotta, när han bett henne hålla fast vid bara honom. Hon är ju så ung, fem år yngre än vad han är.
När Lotta står där invid granen kommer det en ung man gående genom parken, när han kommer närmare ser Lotta att det är Paul. Det hälsar lite tafatt på varandra, Paul säger något om att Lotta inte får gå ensam i mörk park om kvällen. Lotta svarar, aningen trotsigt, att hon faktiskt med bara några få steg är nere på gatan igen. När ledsnaden väller upp inom henne, lägger hon till något om att han inte behöver bry sig. Paul reagerar genom att sluta henne hårt i sina armar och så säger han att han varit väldigt dum. Och Lotta, hon svarar bara något kort, men hennes tankar däremot...så vackert och levnadsvist Ester beskriver hennes tankar:
”Snälla gud, tänkte jag, jag vet att så här lycklig får man inte vara länge. Ingen får vara det. Men kära snälla, låt bara tiden stå stilla bara några fattiga minuter…”
Maggan Weimar
2 kommentarer:
Ett av mina favoritavsnitt!
Samma här! jag har faktiskt med denna scen i en krönika som jag skrivit till hemsidan. Vi får se när den kommer in. Från början hade jag tänkt den som en nyårskrönika, men tonade ner detta tema för att göra den mer gångbar. Det kan ju hända att någon annan har en text med tema jul/nyår och det sätts visst bara in en i månaden.
Skicka en kommentar