Pauls allra första näsduk som fann ett hem i Lottas byrålåda.

Första gången Lotta gråter så att Paul måste låna henne sin näsduk är i ” Se dig för, Lotta!”.

Paul bor på panget tillsammans med sin mamma och på panget bor också en klasskamrat till Paul, en väldigt söt flicka som Lotta ser Paul dansa med på en av pangets danskvällar. Lotta misstolkar situationen och tror att det är Pauls flickvän eller i alla fall att det finns ett tycke dem emellan.Det är i slutet av sommaren och Lotta och Giggi håller på att städa ur stugan och göra fint och rent inför vintern. När de är klara tvättar Lotta håret och sätter sig med slutna ögon i solen.

När hon öppnar ögonen i tron att det är Giggi som kommit tillbaka från ett ärende, står Paul och den söta flickan framför henne. Naturligtvis blir hon jättearg och känner sig löjlig och fånig. Situationen blir aningen knepig och Paul och flickan går strax. Men Paul kommer tillbaka, och med sig har han en chokladask. Han ber om ursäkt för, ja vad vet han inte riktigt, men eftersom Lotta blev så arg så antar han att han gjort något. 

Han berättar för Lotta att flickan och han bara är klasskamrater och att han ville presentera Lotta för henne, Lotta som han beskrivit som ” Kul, glad och söt ”. Lotta tror inte sina öron,  att Paul beskrivit henne på detta sätt för sin klasskamrat och då hon tidigare på dagen trott att hon startat en skogsbrand och därför är extra känslig, hon börja gråta.
Men Paul ger henne den allra första näsduken så att hon kan torka sina tårar.
Så här lyder texten i kapitel 17 ”Alldeles, alldeles oväntat…”

 

”Och jag tänkte, att om man får låna en näsduk, så hör det till vanligt hyfs, att man lämnar igen den tvättad och struken. Men den här skulle inte lämnas igen. Paul fick ursäkta det! Jag skulle behålla den för mig själv. Underst i en byrålåda. Och ibland, när allting var trist och motigt så skulle jag ta fram den och tänka på, hur rar Paul sett ut, när han räckte mig den.”

Text: Maggan Weimar