Mysteriet med den misslyckade permanenten

 

Redan 1971 fanns det tydligen ”Gör om mig”-reportage i veckotidningarna. Lotta snubblar över ett sådant då hon (enligt henne själv) olyckligtvis råkar vara undersysselsatt en sommardag i Rönnvik. Flickan på den första bilden är påfallande lik Lotta: ”rakt nedhängande hår, ganska spretig lugg och något missnöjt och dystert i ögonen” (Ge aldrig upp Lotta, s.25)
 När Lotta vänder blad i tidningen får hon se ”en ärtig typ i underbart vacker pagefrisyr, glada ögon och ett säkert leende” (Ge aldrig upp Lotta, s. 25). Impulsiv som Lotta är, reser hon sig från platsen under körsbärsträdet där mamma Lisa fridfullt sitter kvar sörplandes jordgubbssaft och läsandes en bok. Naturligtvis måste Lotta skaffa sig  en  liknande stödpermanent som flickan i reportaget har! Mamman försöker avråda henne. Lotta har aldrig tidigare gjort något sådant med håret. Men Lisa har i och för sig permanentat sig hos fru Jansson i Åstorp och det blev lyckat. Inget kan stoppa Lotta som nu kliver på bussen till Åstorp!

 

Tyvärr har fru Jansson semester. Greta Olsson, som vikarierar för henne, ser inte ut att vara mycket äldre än Lotta. Nu vet Lotta inte hur hon ska göra. Hon drar sig till minnes att en av Lisas bekanta fick blekgrönt hår när hon lät färga över de grå tinningarna. Samtidigt vill hon inte såra Greta, varför hon ger sig in i leken. Men hon betonar att det bara rör sig om en lätt stödpermanent. Greta trallar och sjunger medan hon rullar upp Lottas hår på spolar. Ibland tar hon i för hårt. Insvept i sin blommiga nylonkappa tänker Lotta att pojkar har det bra som slipper lida pin för att bli fina. Greta går ut i köket för att ta sig en smörgås. Hon ställer in signaluret för att det ska ringa när behandlingen beräknas vara färdig.  Men – vad är det som ringer allra först? Jo, det är telefonen. Greta och en väninna hinner avhandla sina pojkvänner en lång stund innan Greta kastas tillbaka till verkligheten på salongen.

Efter den sista sköljningen ståtar Lotta med en krimmermössa på huvudet. Ingen likhet finns med den ärtiga frisyren i tidningen. Först nu nämner Lotta att hon följande söndag ska vara tärna på Kajsas bröllop. Greta, som visar sig vara en praktikant under utbildning, säger att ingen tidigare klagat på hennes permanentningar och att håret snart rätar ut sig. ”-Himmel!” (Ge aldrig upp Lotta, s.32), vrålar Lisa då yngsta dottern uppenbarar sig i sommarstugans dörr. Hon går till telefonen och beställer tid hos frissan i stan. Lotta frågar sig hur man överhuvudtaget ska kunna få någon ordning på hennes hår. Med blytyngder, eller vad? Syskonen får sig ett gott skratt vid åsynen av stackars Lotta.

På något sätt lyckas i alla fall ”stadsfrissan” återställa Lottas utseende. När dagen för bröllopet är inne ligger håret precis som det ska. Lotta tycker att hon inte ser ”så oäven” ut (Ge aldrig upp Lotta s. 75.)  Åtminstone jag tycker att det fattas något i berättelsen. Det hade varit roligt att få vara med vid det senare frisörbesöket. Behövdes det blytyngder?

Text: Eva Nyström