Svalvingar eller sniglar?

 

I vårt sällskaps senaste årsskrift hade Lena Fredriksson författat ett bidrag om makeup i Lotta- böckerna. Eller – snarare bristen på makeup förutom läppstift och nagellack. Jag kom då att tänka på en episod i En ros åt Lotta. Lotta har en ledig dag under sin anställning vid det stora sjukhuset i Stockholm. Vad passar bättre än att ”göra staden”! Så småningom hamnar hon på NK där en dam, av Lotta kallad mademoiselle, är i full färd med att demonstrera ”skönhetsmedel” (En ros åt Lotta, s. 15). En modig kund ställer upp. Först blir hon smord i ansiktet av ”mjuka konstförfarna händer”, därefter befriad från salvan, baddad med ansiktsvatten och till slut ”utsatt” för att bli ”målad”. Resultatet blir, att denna från början mycket vackra kvinna nu är ”skön som en målning på emalj”. Ögonbrynen, som färgats svarta, ger ansiktet karaktär (enligt mademoiselle). Nu säljs det ”ögonbrynsfärg, skimrande ögonskugga och silkesmjuk kräm” (En ros åt Lotta s. 16) på löpandeband. Även Lotta köper en förpackning svart ögonbrynsfärg, trots att hon blir rådd att välja brun.

Tillbaka i hemmets trygga vrå är det dags att testa det nyinköpta. Malin (som Lotta bor hos) är inte hemma denna kväll. Efter att ha värmt två piroger åt sig själv, skrider Lotta till verket. Hon poängterar att hon för en gångs skull läser bruksanvisningen. Däremot tredubblar hon satsen när hon blandar till färgen, eftersom det ser så litet ut annars. När Lotta målat ögonbrynen så tycker hon att hon liknar en page från fjortonhundratalet med sitt raka, mörkbruna hår. Men det är något som fattas! Pipskägg och mustasch. Lotta hinner med att rita skägget när Giggi ringer. Naturligtvis glömmer hon bort tiden. Figuren som blickar mot henne ur spegeln har två sniglar till ögonbryn istället för svalvingar plus pipskägget som inte går att tvätta bort.

Strax därefter kommer Giggi. Hennes första tanke är att Lotta ska vara med i en pjäs. När hon får sammanhanget klart för sig, föreslår hon att Lotta ska ha pannband som ”indianer och en massa ungdomar (sic!) har nu” (En ros åt Lotta, s 29) De hittar en chiffongscarf, som passar utmärkt. På hakan får det bli ett plåster. Men vad ska Lotta säga på arbetet? Hon svänger sig lite och vet till slut inte om hon har bränt sig eller slagit sig. Fläcken på hakan är svår att tvätta bort, men efter ett tag byter Lotta från plåster till kirurgtejp. Efter ett okänt antal dagar ber avdelningsläkaren att få titta på ”såret”.  Nu måste Lotta avslöja alltihop för den roade doktor Lars Kristensen. Han säger att det är bra att få reda på vad som hänt, ifall han någon gång skulle stöta på något liknande i sin praktik.

Text: Eva Nyström