onsdag 30 november 2011

Kärlek minnen och sorg ryms i en näsduk av tyg


Denna rubrik mötte mig i husorganet här om veckan.

Genast tänkte jag på Lotta och de näsdukar som hon fick låna av Paul när hon gråtit vid hans axel. Sedan tvättade och strök hon dem och förvarade dem under pappret i byrålådan. En gång tog hon med sig en av näsdukarna till skolan för att ha som stöd vid en aulaskrivning. Då trodde lärarvikarien Susan att hon fuskade.

Damernas näsdukar var av tyg med fina spetsar insydda i fållen. Den kunde till exempel användas för att påkalla en kavaljers uppmärksamhet. Då tappade hon sin näsduk och han fick ta upp den.

 ”Damernas vapen”

”Det är sant, att damernas arsenal är stor, ty de hafva till sitt förfogande blickar, genomträngande som spjut, leenden, som locka fienden i snaran, små kastningar med nacken, som fullständigt taga fienden i ryggen… men hvad som förnämligast utgör deras rustning, är näsduken och solfjädern…”

Ur Svenska Familje-Journalen 1881

 Man var inte ordentligt klädd om det inte fanns en näsduk i fickan, i ärmen eller handväskan.

I första hand för att torka tårarna eller näsan, men också för att kurtisera med.

 Nu för tiden är det väl mest pappersnäsdukar som gäller, eller snytpapper som jag säger när jag föga romantiskt river av en bit hushållspapper för att torka kranen.

Attjo!

Anne Marie Åslund

1 kommentar:

Maggan W sa...

Jag vet en liten grabb som berättade på förskolan att han fått ett snytpapper av tyg av sin gammelmormor, just det, en näsduk hade han fått :-)